follow my story, or leave it all behind.

Vill sätta ett rakblad i mig själv.

Kategori: Allmänt

Så är det. Förlåt om ni är känsliga eller något, men jag är så grymt triggad, herregud, kommer snart bara skrika, slita i håret och bara falla ihop som ett korthus på golvet. Livet är inte lätt. Orden ringer i öronen: "Du är galen. Du är psykiskt sjuk." Åh nej, det menar ni inte? Shiiit, jag gick ju baaaraaaa 16,5 år och trodde att det var heeelt normalt att vilja skära upp sig all the lime liksom. Liksom, snälla kom med något nytt. Jag vet redan att jag är galen, psykiskt störd. Det är ingen stor nyhet. Var inte orolig för min skull om jag en dag går med långärmade tröjor i 25+ sommarvärme. För då, då mår jag bra och då mår jag precis som jag förtjänar att må: skit, alltså.

I'm (br)ok(en)

Kategori: Allmänt

Är så trött på att ljuga, alltid linda in ämnet och alltid gömma mina gamla ärr och nya skärsår. Är så jävla trött på allt arbete som jag lagt ner på att fokusera på att må dåligt, och hur jag varje dag kastar undan 5 olika tröjor för de inte täcker mina ärr till 100%. Hur jag varje sommar måste skära vid troskanten och under fotknölarna så ingen ser hur mycket jag hatar mig själv. Hur jag varje dag måste vakna, sminka mig och fejka ett leende. Hur jag varje dag hoppar över frukost och lunch, för att sedan sätta fingrarna i halsen och hulka upp middagen. Hur jag gråter i duschen, hur jag ser blodet droppa ner i handfatet och hur jag omsorgsfullt viker en ren pappersduk runt rakbladet och gömmer det i min plånbok. Ingen ser hur dåligt jag egentligen mår, och jag är så jääävla trött att alltid pressa fram ett ansträngt leende och ljuga. "Hej! Hur är det?" "Det är bra" - NEJ, det är INTE bra. Jag är INTE okej. Eller som när någon drar ett skämt, man bara väser fram ett skratt mellan sammanbitna tänder och försöker se lycklig ut. Ni vet känslan man får när man får en julklapp som man inte alls ville ha? Så känner jag varje dag. Besvikelsen. Besvikelsen över att jag återigen vaknar. Rädslan. Ständigt rädd för att bryta ihop, ständigt rädd för att någon ska komma på en när man gråter i sin ensamhet. Ständig förtvivlan då man väger mellan livet och döden. Ni vet, det är enkelt att ta död på sig själv. Jag har suttit i timmar och lärt mig exakt var alla vener och vart strålbensartären sitter, så jag enkelt vet var man ska skära för att blöda ihjäl. Jag vill inte ha det komplicerat. Jag vill inte att någon ska rädda mig, eller komma inspringandes i sista sekunden. Jag vill ha det snabbt och enkelt. Ett drag med en kniv bara, sen är det över. Ni vet, jag är på randen att ta självmord just nu. Anledningarna att stanna kvar i jordelivet blir allt färre och färre, dag för dag.

Bloggen fyller 1 år!

Kategori: Allmänt

Och förvånad som jag är, är precis lika förvånad som er haha, så insåg jag nyss att jag skrev mitt första inlägg här på bloggen för exaaaakt ett år sen, precis på denna dag. Jäääklar, vad tiden har flugit förbi. Trevligt. Det ger mig verkligen motivationen att stanna i livet ett år till, bara för att få uppleva bloggens 2-årsdag. Nu jävlar klarar vi det här tillsammans, eller hur?! Jaaa, nu jävlar tar vi det här :D Vi överlever, vi är så jäävla starka när vi går ihop mot depression, mobbning och allting som inte bör finnas på denna jord. woop woop, fireballs in the sky ;)

---

Kategori: Allmänt

Har faktiskt ingen riktig anledning till varför jag inte har uppdaterat här, utom att jag har kommit ut från lås och bom på behandlingshemmet, gjort slut, blivit återförenad och gjort slut med min pojkvän, ridit, tränat, fastnat i dåliga mönster, försökt dra upp mig sig ur skiten. Med andra ord: jag har inte haft det så bra på sista tiden. Är idag 11 dagar självskadefri. Jag är livsfarlig att ha ensam hemma numer, efter ett misslyckat självmordsförsök för en månad sedan och jag har bara gått rakt in i väggen. Finns det en bättre förklaring, anledning, till varför jag inte pallat med att servera er glada, positiva inlägg än att det faktiskt inte har funnits en glad och positiv bakom skärmen? Hmm, kanske inte. Nu är det helg. Studerar online då jag anses för farlig för mig själv att gå till skolan. Får inte ha skärp, får inte ha skosnören eller tröjor som man enkelt kan göra till en knut. Så vad jag gör om dagarna är att vara övervakad från det att jag vaknar på morgonen till jag somnar på kvällen. Är i stallet 3 dagar i veckan och försöker återhämta mig och ska komma tillbaka till Macbeth och ridningen om ett tag. Tack Isabelle för att du var en ängel och tog hand om min bebbe under tiden jag inte var kapabel till det. Och tack för alla stöttande mejl. Gråter stora glädjetårar när jag ser era söta ord. Ni har verkligen hjälpt mig igenom det mesta, förstår ni det? Ni är älskvärda. Just nu ligger musiken på is och gitarren ligger och dammar i fodralet. Inte kul, men så är livet ... Depression tar ifrån dig allt; dina hobbys, din livslust, din familj och dina vänner. Sååå .. det var nog allt. Återkommer (förhoppningsvis!) imorgon med lite inlägg. Kanske inte så positiva, men jag behöver verkligen skriva av mig för att klara dagen. Har ni saknat mig? ;) puss på er, mina små älsklingar, jag har iallafall saknat ER. <3

Ångest

Kategori: Allmänt

Ångest. Ett simpelt ord, med så mycket kraft. Ångest. Den får dig att vilja dö, vilja hoppa ner för en bro med huvudet före. Den får dig att vilja skada dig själv till den grad tills du inte har någon annan utväg utan att bli instängd på ett psyk. Min ångest har jag aldrig satt mig och skrivit om, för jag har aldrig tyckt att det krävs: jag hade ju mina ärr som bevis på att min ångest existerade, men det är först nu jag insåg hur viktigt det är att ventilera, ventilera ut de dåliga känslorna och in med de bra. Att bära på ångest i tystnad och ha långärmat i 30+ är inte den rätta vägen att gå. Alla rum behöver ventileras från och med nu. Hädanefter ska jag må bra, och ångesten ska vi dämpa med medicinering och meditation, inte med rakblad. Det är ingen önskan, det ÄR ett löfte.

Att sätta smärta i ord

Kategori: Allmänt

är näst intill omöjligt, men det är en del av min avslutande terapi. Hur känns det att få ångest? Det är som att få kramp när du simmar. Du stannar upp, känner efter inom och utom dig och sedan grips du av panik för du är paralyserad och du kan inte röra på dig. Det ända du kan göra är att ta små snabba, rasslande andetag och du bara skakar, trampar vatten och försöker desperat hålla huvudet över vattenytan. Men när du väl inser att krampen inte ger efter, så låter du den ta överhanden och det är då som man ofta tar till medel för att lugna ångesten. Som jag gör, jag skär mig för att bli lugn och jag skär mig när jag blir arg/frustrerad och inte vet vad jag ska göra av känslorna. Alla har vi våran svaga punkt, vår egen smärta, i vår själ. Min är att hantera ångest, för jag är inte den bästa på det om man säger så. Man kan säga att hela jag är ett bevis på att ångestattacker är levande, att det är ett problem bland unga idag och det är ångesten som får oss att brista och ta till rakblad, sprit, droger, vad som helst - bara man kommer bort från verkligheten, för man dämpar ångesten i några timmar innan den vaknar igen. Men nu har jag insett att det faktiskt inte fungerar. Nu har jag insett att det faktiskt inte är smärta, det som är smärta är att vakna upp och inse att du är så mycket bättre än ditt destruktiva beteende. Smärtan är att gå vidare. Smärtan kan vara allt. Smärta finns överallt, bara du ser den. Det gör ont för mig att släppa taget om rakbladen, trycka på spolknappen på toaletten och se hur en del av mig spolas ner varje dag, men i slutändan förstår jag att det var för mitt eget bästa och det är sådan smärta som jag vill uppnå, inte den smärta som jag vill åsamka mig själv.

Jag lever

Kategori: Allmänt

Ångrade mig i sista stunden. Just nu är det krig i mitt samvete. '' att du aldrig kan göra något ordentligt! att du inte vågar hoppa framför tåget, jävla fegis! '' skriker rösterna.. Kärlek skriker högre än hat. Sprang ner till bussen, funderade att lägga mig ner på vägen men ångrade mig sen och åkte buss till Mackan, mitt i natten. Mackan puffade på mig med sin mule och när jag satt där, halvt gömd i hans halm, så kände jag hur han nosade och försökte uppmuntra mig. Jag tror att han kände på sig hur anxious och rädd jag var. '' Kom igen '', var det som om han sa, '' morsan, var inte så deppig, du klarar av det här, jag älskar dig och kommer aldrig lämna dig '' Jag önskar att fler kunde bete sig så. Mackan kan inte berätta, men han KÄNNER åtminstone och vet hur det är, på sitt sätt. Mr T, förlåt för det där arga smset. Jag menade inte det jag skrev... förlåt.. du har rätt.. Jag skrev; "Din jävla idiot, vet du hur mycket jag älskar dig samtidigt som jag hatar dig?!! Du slog mig , men jag stod upp. Nu, när jag håller på att falla, står du o skrattar åt mig! Hoppas att du knäcker nacken, ditt jävla avskum, du förtjänar ingen mindre än Satan själv.'' ... jag är en hemsk människa... Omkring 5 på morgonen åkte jag hem igen, omskakad och livrädd för mr T, eller Theo som han heter, & somnade... Känner verkligen att jag måste leva för något. Mina föräldrar stödjer mig inte, mitt ex vill typ mörda mig eller nåt, mina vänner är ett gäng jävla idioter som säljer sig billigt på gatan, min häst älskar mig, min gitarr har samlat damm, min släkt typ hatar mig.. men de finns dom som har värre. så jag ska inte klaga. ville bara säga.. att jag mår bra, och att .. jag är en hemsk människa. fuck allt. Fattar inte hur ni står ut med mig.. förlåt, verkligen ..förlåt. jag vill inte störa eran vackra fredagskväll. ha det mysigt nu, mina små turtles :* "Dont worry 'bout me, I'm fine .. thanks for not asking :)"

Hej(då) allesammans

Kategori: Allmänt

Skriver brev till mina föräldrar, mina vänner, mina älskade...er.. Nu får det fan vara nog. Vill att ni lyssnar på de här två låtarna..och tänker på alla som redan har förlorat sina liv i sena 2013 och januari-februari 2014... Inga fler ska behöva dö i självmord...okej? http://www.youtube.com/watch?v=-wKPJBbxD50 och.. http://www.youtube.com/watch?v=iC8tP9Oo52Y

Frågor & Svar

Kategori: Allmänt

Heh.. kollade inkorgen idag. Drygt 25 frågor som har rullat in. Vill du fråga? Spotta ut, så svarar jag på lördag :D Mejla mig på [email protected] eller kommentera under DETTA inlägg. Var inte rädd, jag bits aldrig. ;) Men nu kavlar jag upp ärmarna & tar tag i frågorna, pusspåer! F: hej :) såg en cover på yt, tror att du gjort den, av the neighbourhood. du skrev i beskrivningen att de var dina största influenser. vilka idoler har du inom musiken annars, utöver the neighbourhood? they're awesome tbh, precis som du. du sjunger som en gudinna, hah :* S: Hej söta rara, & tack, ja, de är awesome :D Som jag skrev i beskrivningen så är de liksom mina " idoler " inom musiken. Ed, Nina, alice, karina, tyrese...ja, de flesta jag arbetar med & möter dagligen är mina inspirationskällor. Älskar The Neighbourhoods musik, dom har en egen still på ett vis, och älskar även Linkin Park, Panic! at the disco, Foster the people, john mayer (heter han så? :0), sleeping with sirens, of mice & men, mycket screamo och growling som jag lyssnar på då och då, men sjunger mer aukustiskt. Kan growla, men tro mig, de låter inte vackert, hahhaha. xD Men iaf, mina främsta .. idoler är: - Foster the people - The Neighbourhood - John Mayer - Panic! at the disco - Fall out boy - bmth / Bring Me The Horizon (älskar dom, dom är fucking lifesavers.. lånar bara inspo från deras sångtexter) - Lady Antebellum - My Chemical Romance och ännu 2 band som jag inte minns + 100+ aukustiska trubadurer samt .. jaja, avslutar nu så de inte blir mycket XD kram, hoppas att du fick svar på din fråga :)! F: hej världens vackraste du......ville bah säga: lev idag. läs detta varje dag. du kmr leva i 100 år till :** du e till för att bli gammal, få barnbarn & se dom växa upp för du är BÄST. ok? minns det här. puss S: Hej finaste DU. :) Taaaack, finaste du. Dock så kommer jag inte leva i 100 år till, kanske... 2 år till. depressionen äter upp mig inombords, (har ångest nu...) & ångesten. Så nej. Jag vill inte bli gammal heller. Dör hellre ung. Hatar barn, skall inte skaffa barn .. höhö, så de problemet e redan löst. Kan inte ens få barn.. Men iaf, jag är en hemsk människa men DU är bäst, ok? <3 :* skit i mig, put the focus onto you. DU är bäst, glöm inte det :) kram F: Varför kan du inte ta en komplimang, idiot? S: Jag vet vem du är, kan skriva ditt namn rätt ut här på bloggen. IP-adress spårad. Hörru Nellie, jag tar komplimanger men skakar mig av det snabbt & säger " äsch ska du säga? " eller " neeeeeheeej, duuuu är fiin " för jag GER hellre än få. Men du kanske inte e sån. DU har däremot trackasserat mig i snart 2 år. Stackars liten, du kan inte ens va snäll & ge en ledsen människa ditt leende. Vad fan lever DU på? Sorg? Well, verkar så. Liksom förlåt för att jag finns ens. Kan hoppa framför tåget, då bliru glad, huh? :) Puss, vi syns i helvetet. Ser du mig där, så vet du att du har kommit rätt. F: vilken e den fettaste dsisen du ha gett nån? S: Hmmm..svår. Den fetaste dissen jag har gett ngn är nog..typ..Kan inte komma på någon. Puss, du e bäst :) F: Har du skinny-dippat ngngång? S: Ah, skinny-dipping? :0 ja, hahahah, hemskaste ever. gör det ALDRIG. Folk tar ens kläder, man rusar runt naken bland främlingar vid bilvägen, dom tror man blottar sig & man é hög som fan & full som en kastrull. DON'T DO IT, gör det bara inte, hahaha F: Ska du starta Mackan '15 i hopp? S: Ja, faktiskt :) mer info kommer. Tack för frågorna. Svarade inte på alla :) puss. ÖS in frågor nu tack!

Åsikter... igen.

Kategori: Allmänt

Tror att ni, de flesta, har tröttnat ganska så mycket på mina åsikter. Har fått ganska mycket hat kastat mot mig, ber verkligen om ursäkt ifall det är jobbigt för er att jag är så negativ. Verkligen, förlåt. Men här kommer mina åsikter, så LÄS DÅ INTE om ni är så jävla idiotiska. Klicka inte er in på min blogg. Gillar ni inte vad ni läser, get out of here. Gillar vad ni läser, please, stay. Jag skiter väl i vad ni tycker. Fuck haters. I alla fall..Just nu spelas "The Monsters" av Emnimen upp i mina öron, vill gråta för jag känner igen mig. Är lite nuts, men so what? Tänker lite på det här angående eating disorders (ED's som dom kallas på engelska) eller ätstörningar.. Varför tror majoriteten att man måste väga 25 kg, va pinnsmal, träna varje dag i veckan, inte äta alls & vara lätt som en fjäder för att kunna vara sjuk i en ätstörning? Visst, det är en stereotyp & när någon nämner anorexia nervosa eller bulimia så tänker de flesta på en tjej i size 0, modellutseende, som är sjukligt smal. Men när tänker man på de överviktiga, de som tröstäter, binge-käkar (alltså äta typ 5 maträtter på raken)? ALDRIG. Jag väger snart 60 kg, har gått upp extremt mycket då jag inte har tränat... Mitt mål är 38 kg men det är sjukligt pga tanke på min längd och ålder... Man behöver inte SE sjuk ut, det är tankarna som det är fel på. Jag känner en tjej som förut vägde 78 kg, och nu väger hon 41 kg och försöker desperat gå upp i vikt. Hon lider av ätstörningar. Först åt hon FÖR mycket, nu äter hon för lite & tappar aptiten ständigt... Oavsett hur överviktig du är, så kan man visst lida av en ätstörning. Det sitter inte i kroppen,det sitter i huvudet.. Finns för alla som vill snacka. [email protected] heter min mail. Stay strong <3 Ni klarar er ur detta, levandes. Ni är så fina, perfekta. Alla människor har sina brister och fel, men det är JUST det som får en att bli en person. You're not alone. <3 Godnatt! Älskar er, pusspuss. :*

Funderingar...

Kategori: Allmänt

Som ni kanske redan vet så tänker jag. Ofta & ganska sådär halvt mycket. Många galna tankar. Just nu så är de väl mjah...nja...-tankar som bollas runt. Oroar faktiskt mig för mina första riktiga gig, de drar igång i slutet av mars.. Jag är faktiskt inte hon självsäkra, ashäftiga tjejen.. that's not me. Är scenrädd & sjukt nervös innan jag går på scenen, men när jag väl står där uppe så glömmer jag bort allt skit, gör min grej och går av. Inte mer än så. Försöker intala mig själv att "det är bara 3 minuter, gör din grej och gå av sen", men så kommer minnen... Sommaren 2012 satt jag på balkongen med min mamma och mormor. Har ingen aning om de visste, eller hade hintar, om mitt självskadebeteende (det var extremt vid denna tidpunkt, använde knivar och högg mig själv i låren) eller min kroniska depression.. Vi snackade i alla fall om typ allt mellan himmel & jord. "Men har du ingen fästman än?" frågade mormor som hon alltid gör, och skrattar lite. "Haha nej" svarar jag och sen kommer de in på sommarjobb. "Vad ska du arbeta som?" frågar mormor & mamma säger att vi ska kika på sommarjobb. (det gjorde vi för er som undrade.. fick inget, men skall arbeta i privatstall i sommar btw.. <.<) "Jag vet inte..." sa jag då, som den blyga snart 14-åring jag va. "Men du kan ju inte arbeta med djur för du är ju så virrig och glömmer allt" började mamma och när mamma gick på toaletten och fixade med maten i köket, så tog mormor över och fortsatte: "Ja, och du kan inte jobba inom vården för du ger väl nån dödshjälp eller fel medicin så att den dör, och du kan inte jobba med musik för du kan inte sjunga för fem öre, du kan inte jobba med filmer som jag vet att du så gärna vill för det är bara skit som skapas nu & dig och dina filmer skulle jag bara skämmas över om jag såg dom och du kan inte heller bli författare, för du kommer ju ingenstans i livet'' Just de där orden präntar fast sig i mitt pannben. Jag kan inte jobba med djur, inte inom vård, inte inom musik, filmbranschen eller skriva en bok, liksom vad fan ska jag göra? Ofta, ofta när jag får ångest attack, skär mig och gråter så spelar jag upp mormors ord i huvudet och säger ''ja, hon har rätt, jag kan ingenting alls, jag är bara misslyckandet själv'' och mår bara allmänt skit. Liksom, hon har rätt. Jag kan inte fokusera på lektionerna, får knappt stöd eller hjälp från vännerna som bara önskar att jag skär sönder mig själv, får F i snart alla ämnen, kommer därför inte komma in på gymnasiet jag vill & hamna bakom en disk på Kvantum. Det är bara sanningen, jag kommer ingenstans. Jag kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG få A i engelska a och b så jag kan komma till den musikskolan jag vill till. Jag kommer aldrig nånsin bli tillsammans med killen jag har varit kär i till och från i snart 4 år. Jag kommer aldrig nånsin bli något över huvudtaget. Ingen kommer vilja gifta sig med mig, jag kommer aldrig få barn eller få ett jobb för att jag är så jävla mongolid och efterbliven. Jag kommer aldrig lyckas. Så varför försöka? Man kommer ju ändå vakna på morgonen så varför somna? Man kommer ju ändå aldrig få killen man vill ha, så varför sminka sig för honom? Man kommer ju aldrig komma in på gymnasiet så varför ens försöka få A på provet som du vet att du är underkänd på? Varför ens försöka äta när du ändå blir mätt & mår så jävla piss? Man kommer ju aldrig sluta sakna rakbladen, så varför kasta iväg dom? Liksom.. varför försöka? Finns ingen jävla mening alls längre. Lite tankar, Deep, såhär. God natt raringar. Snälla snälla, må aldrig såhär dåligt. finns på [email protected] ifall ni vill kontakta mig eller bah snacka.. Jag ÄLSKAR er. Det är ni som får mig att gå upp på morgonen.. vet ju att ni finns för mig, läser mina ord & sanningar.. Får ett leende på läpparna, trots att jag sällan vill le, när jag ser att just DU har överlevt idag & kikat in här. Stay alive babes. :*

Morning ✌️

Kategori: Allmänt

Är helt död... Sitter på bussen när du läser detta. Är liksom...borta.vart nog liiiiteee för mycket alkohol hos bästa vännen iförr går. Never again. Är tillbaka på ruta 1. Skärde mig imorse, innan bussen gick. Hade jävligt mycket ångest.... Så idag kör vi på långärmat... Känner verkligen hur huden och det torkade blodet bränner på huden.. Vill skära mig mer, mer & mer. Måste... Ångesten äter upp mig inifrån förrän den gör det på utsidan. I'm my demons' best friend...

Life learnt me how to love, how to forgive and how to forget

Kategori: Allmänt

Rubriken säger det mesta. Jag vet hur man älskar, hur man förlåter och hur man glömmer. För det mesta. Ibland tappar även jag det & då blir jag grymt besviken på mig själv. Den här veckan har jag riktigt skitit i bloggandet, bah gått och levt. Det är okej att göra så, det är okej att bli besviken, att gråta, att skita i allt ett tag ... Men jag är inte uppfostrad så. Min mamma, mormor, gammelmormor och fem generationer uppåt har haft starka kvinnor, de har aldrig vikit sig för en endaste man, de har alltid rest sig upp & fightat tillbaka. Och så är jag här, generation 6. Jag är INTE stark. Min syster, däremot, är grymt stark. Hon har överlevt 2 mordförsök, 2 missfall och ett hemskt våldsamt äktenskap. Hon bor nu lyckligt förlovad ute på landet (hon ska gifta sig i oktober i år :D) och de planerar barn tillsammans. Jag & mina 5 syskon (även om de inte är mina helsyskon) har blivit uppfostrade så som mormor uppfostrade mamma. Vi skulle alltid vara starka, hålla upp en fasad, aldrig ge vika för nåt eller någon. Mottot var nog "Står du för något så står du för det i storm och solsken" under hela min uppväxt, och jag ser hur mina syskonbarn också växer upp via den filosofin. Jag sätter ner foten, nu. Det är okej att vara gråtfärdig, att visa sorg, att visa medkänsla. Man KAN INTE vara mänsklig & stenhård, inte samtidigt. Man måste ha 2 olika sidor då, och det är just det jag kallar för twofaces. Vissa av dessa twofaces har bara levt ett skitliv, men de hittar alltid en väg runt. Men det jag ville säga med de här är att det ÄR okej att gråta. Det är O K E J att vara svag. Det är OKEJ att vara besviken... allt som du kallar för '' misslyckanden '' & ''brister i dig'' är bara delar av att vara mänsklig. Du är inte misslyckad, du är fantastisk & har rätten till att visa det. Våra ''flaws'', brister, gör oss mänskliga. Mina ärr är nått jag en dag kommer att bära med stolthet. En dag så kommer jag bära t-shirt, visa mina ärr & inte skämmas. EN DAG så kommer jag att LEVA. Men just nu? Så vet jag inte. Jag är ju mänsklig, bara människa. Jag är inte Iron Man, inte heller Superman eller Spider-Man. Jag kan inte rädda hela världen, men det är OK för mig. Superhjältar existerar inte, men du kan göra något för din del här i världen. Stay alive, even if it's only for tonight. You're stronger than that fucked up shit. <3 Till alla som trycker ner dig, får dig att må piss helt enkelt : F U C K Y O U

ett par saker om mig som ni säkert inte visste

Kategori: Allmänt

Nu ringer min väckarklocka, och jag vaknar väl ... nu. Då jag inte kan blogga i sömnen, så blir detta tidsinställt ;) 1. Jag red åren 2007-2011. La dock av pga personliga problem men har alltid varit en liten hästtjej. 2. Jag har min egen stil. Ofta håret uppsatt på alla möjliga konstiga vis, typ armarna fulla med armband (måste dölja ärren nu när jag inte använder långärmat längre..), älskar oversized jeans och mjukiströjor. 3. Jag sjunger så högt så att väggarna dallrar när jag är ensam hemma... Det är dock pinsamt när grannarna kommenterar något morgonen efter, höhöhö. 4. Älskar min gitarr, klarar mig inte utan den och har snart spelat gitarr i 3 år. 5. Älskar alla djur men har en svag punkt för just ormar och ''äckliga'' djur. 6. Är mer kille än tjej, ohja. dock så har jag mina tjejiga moments där jag kan sitta och sträcktitta på serier på Netflix, käka 3 paket GB-glass och vara helt uppslukad av vissa #mancrushmondays. 7. Har en svag punkt för mycket... Älskar t.e.x rödhåriga, killar med bra humor, sångröst, gitarrister (såna som jag dårå, hahah, gosh), gamers, ''nördar'', söta skratt (låter som en jävla apa när jag garvar), djurälskare och ''classy'' killar. Det mesta, alltså. 8. Jag AVSKYR (notera A.V.S.K.Y.R) hiphop och rap. Okej, Macklemore och Eminem, sure fine, men INGET ANNAT. Usch fan. 9. Är allergisk mot orden One Direction, Justin Bieber, #swag & #yolo... och duckface, såklart. 10. Är en tjej utan Instagram. Chockad? I am. shiiieeet. är värsta stenåldersmänniskan ju? 11. Jag gillar barn men kommer never ever skaffa barn som vuxen, inte ens om min framtida man (om jag ens gifter mig, haha, kanske blir nunna ;)) avgudar små barn och gör allt för att få några. sorry, men ... har typ fobi för att bli gravid.. P-piller är #1. 12. Känner mig redo att kasta mig ut i arbetslivet. Dock så tror jag inte att arbetslivet är redo för lilla mig, än. 13. Jag bryter, oftast, mot allt som heter vett och etikett. Speciellt bordsskick. Slaffsa och snacka med mat i mun, yep, that's me 14. Skiter i vad folk tycker om mina matvanor. Äter jag så äter jag hur jävla svårt det är, och okey, tyck att jag är obehaglig som trycker i mig en hel jävla Hawaii-pizza, men so what? Tugga din egen mat, det är inte på din kropp fettet hamnar. ;) 15. Har lärt mig att inte vara så blyg, men tycker fortfarande att jag är motbjudande och hemsk, alltså 0,0000 självförtroende snackar vi här. 16. När jag sjunger, eller om man lyssnar på min röst efter att jag har spelat in, så kan man höra ifall jag ler.. asså, jag brukar le när jag sjunger glada låtar & man hör liksom.. åh gud, är sämst på att beskriva. 17. Kommer förmodligen sluta som ungmö, oskuld och okysst. Kommer bli en galen catlady. ;) 18. Stör mig på 12-åringar som skryter om hur de förlorade oskulden. Massa sånna finns i min skola, och jag vill bara strypa dom. Huajedamig. Barn, små barn, VÄNTA med oskulden. Den rätta tiden kommer, stressa inte. 19. Bär smink dagligen, men inte så att det syns. Eyeliner, foundation, ögonbrynspenna, concealer, hudcreme och mascara - inte mycket alls ju. 20. Äger faktiskt ingen VS... Och äger inget av Hollister eller nåt annat. Är inte för märkeskläder. Köper det jag känner mig bekväm i. 21. Jag röker, har druckit, har tagit droger och snusat. Well, spärra in mig, då. Kommer inte sluta med cigg, hur mycket ni än försöker. Dock så förstör det sångrösten, och ... well, that's not good. 22. Har fobi för det mesta, får ångest lätt. Har scenskräck... och jag som ska uppträda snart. Duuuktiiigt. ._. 23. Jag hatar, HATAR, homofober, rasister, nazis, typ ALLT som gör världen till en ond plats. Hatar krig också. 24. Ja, jag är kristen. I en oreligiös familj, woah. Ja, jag går till kyrkan de söndagar jag kan / känner för det. Ja, jag tycker att alla ska ha rätt till kärlek och älskar mina homosexuella, bisexuella, heterosexuella, assexuella och transsexuella vänner. <3 25. Har en brevvän som jag slösade 2 år på att vara kär i. Lyckat! ;_; 26. Känner igen mig SÅ mycket i Ed Sheeran's låt "Drunk". Var i en period där jag försökte glömma allt skit, hade precis blivit lämnad av mr T förra sommarn och var i princip ute och festade 5 gånger per vecka. Kom hem halv 5 på morgonen, full som en jävla gris och hög som ett hus. Skäms på mig. Ville ut, festade, drack, tog droger... glömde allt för en stund, men FAN så allt brände dagen efter... Gick ut för att ha ''lite kul'', slutade med mindre skojiga ... möten, eller ja... Fick ju kärlek i alla fall, på ett sätt som jag aldrig fått av mr T. Jaja, skitsamma.. det intresserar väl inte er. Och inte mig heller... är ganska förstörd efter det där, dock, och har inte hämtat mig efter vårat uppbrott i ... november? Ne, december kanske de va... 27. well... asså.. Är blyg, men oblyg i mitt inre sätt. Bryr mig inte så mycket om vad jag går i.. folk får väl tycka vad fan de vill. Men så kommer ångesten och knackar på. & självklart släpper man in den. 28. Idag är jag 24 dagar ren från både sprit, knark och rakblad! Wo-hoooo, applåder till mig. *ne, ingen klappar* 29. Är ett litet gamefreak. Var beroende av sims. Har alla sims spel, och spelar på helgerna när jag har en stund över, mhöhöhö. :3 30. Hm... ja, ni... lider av smått socialfobi, är helt enkelt socialt awkward. Har svårt att starta konversationer. I'm just .. there, liksom. Hoppas att ni känner mig bättre nu. Om inte, så vet ni att ni bara ska mejla. :) Puss puss på era söta små nosar, pandisar! Upp & hoppa med er, det är ju morgon nu. ;)

Make me fall in love, in love, in love, in love, in love

Kategori: Allmänt

Hej. Nu har jag inte kommit på en lämplig rubrik, så det får väl bli en songline från en awesome låt. Vid frågor, fråga mig. Svarar självklart på allt. Nu är det så att jag har fått extremt mycket hat, kärlek, hatkärlek och många både fina och mindre fina frågor på grund av mitt val av livsstil. Men vet ni vad? Jag är stolt över att jobba med dessa fantastiska personer, även om vi bara ser varandra genom FaceTime och Skype och hörs via samtal, sms och övrigt, och jag har själv valt (utan stöd, dock...) att leva såhär. Jag har valt att i samma fotspår som tusentals innan mig försökt, lyckats och kapitulerat igenom. Musikens väg. Jag lever för musik. Tro det eller ej, men jag gör det faktiskt. Försvinner musiken, försvinner jag. Jag har inte självförtroendet eller utseendet för att bli modell eller skådespelerska, men jag har känslor och tankar som jag kan uttrycka i sång och låttexter. Musik var det ända som fick mig att hålla mig kvar vid ytan när jag var yngre, älskade att plinga på min lilla keyboard som jag hade då och nynna på Britney Spears och leka Christina Aguilera, samtidigt som världen raserade utanför mitt fönster. Men jag såg det inte, jag såg inte vart jag var påväg förrän tre år senare då jag började skolan i ett typiskt svensk kvarter. Jag är mer britt, tysk och västifrån än svensk för att vara 100% ärlig, avskyr SD och älskar alla jag stöter på, kraftig eller tanig, vit eller mörkhyad, stark eller svag, brunett eller blond no matter what. Direkt började jag bli mobbad. Det började 2005 med ord, små slag och kickar, svek från vänner och jag sa ingenting alls. Jag låg i princip redan ner med min blyga personlighet och mitt dåliga självförtroende. Mobbningen gjorde inget bättre, just precis. Jag minns fortfarande deras namn, hur de ser ut och jag kan lika gärna skriva ut deras förnamn här. Matias och Måns, ni fick mig att må åt helvetes dåligt. Men jag står fortfarande upp, så, jag måste vara okej, eller hur? 2006 blev det värre. Puttad i matsalen så jag tappade matbrickan, fick mat i hela ansiktet och alla skrattade. I slutet av samma år skyndade jag mig för att äta, ibland åt jag inte alls i rädslan av att bli slagen så jag tappade brickan, och sprang ut till klätterställningen, satte mig i nätet ovanpå och de få vänner jag hade då, frågade aldrig efter mig. Jag satt mest bara där, kanske i tjugo minuter, innan de andra barnen kom ut och började leka. Jag grät aldrig, jag tog bara emot allt som kastades mot mig. 2007 svimmade jag efter att ha gått två dagar utan mat. Jag vägrade att äta mat hemma, blev bara äcklad av maten och mådde dåligt så fort jag fick mat i mig. Utan frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmacka så blir en 8-årings kropp ganska så svag, och jag tvärvägrade även att äta mellanmålet på fritids. Som mest klarade jag mig fem dagar utan mat. På den tredje dagen så gav kroppen efter, slutade känna hunger och det var en lördag 2007 som jag svimmade och lades in med dropp och sond på sjukhuset. När jag återvände till skolan efter en vecka, hade fått tillbaks mina matvanor och var ''normal'', så öste kommentarerna "Sluta ät, fetto, du är redan så fet så det räcker för tre!" och "Hoppas du ramlar och bryter nacken, hora" över mig, från de som Måns och Matias värvat till sin lilla mobbningsarmé. I mars 2008 fyllde jag 9 år och allt blev bara värre. "Tuffa" Måns och Matias fortsatte, och jag försökte ta livet av mig för första gången. Chockad? Inte jag. Jag slutade äta i september 2008. I samma veva flyttade vi till huset jag bor i idag. Blev misshandlad för första gången i februari 2009, men även detta sades det inget om. Blev misshandlad en dag efter fritids, bakom skolan där lärarna ofta stod och rökte. "Lek snällt!" ropade en lärarinna och gick in i skolan igen medan jag låg och blödde ur mun och näsa. Matias och Måns skyndade sig in och jag frös något hemskt i snödrivan. Jag var lämnad för att dö. Efter fyrtio minuter så hade jag torkat bort allt blod med hjälp av snö och kunde knappt röra fingrarna av köld. Jag skyndade mig in, drog på mig ytterkläder och mötte mamma på parkeringen. "Hur är det?" frågade mamma. "Bra", ljög jag. Ville inte få onödig uppmärksamhet, så jag var helt tyst under den tjugo minuter långa bilfärden. Under skolans gång mobbade även mina ''vänner'' mig verbalt och det fortsätter än idag. "Haha, jävla cp, fattar du inget alls, eller?'' "Jävla fetto, värst vad du käkar då!" "Hora, gå och sug av någon!" men jag tar inte det så allvarligt. Vänner är ju så, eller hur? Precis så sade jag till mig själv för snart 9 år sedan. Vänner är ju så, eller hur? I 2010 drack jag mig full på vodka med stark sprit, hade det jävligt kul (i efterhand så är det inte roliga minnen) och rökte på för första gången. Var då 11 år gammal. Började i en ny skola då min inte hade längre än F-5. Matias hade varit borta i nästan ett halvår, ingen saknade honom och Måns gick, och går, i samma skola som mig. Misshandeln fortsatte. Värst var nog årskurs 6-7. Under årskurs 6 fick jag nog mina ärligaste, bästaste vänner. Men alla har en mörk sida, eller hur? Två av de sju vänner jag skaffade mig var satanister (fick inte umgås så länge med dem på grund av min "pryda" kristna uppväxt), två hade diagnoser och de bodde mycket i behandlingshem och två stycken mordhotade mig, satte upp kondomer på mitt skåp, försökte kväva mig och slog mig dagligen. Den sista av dessa sju är en tjej som jag har tät kontakt med och vi har likadan humor. En av de två som misshandlade mig gör det än idag, och den andra tjejen gör det då och då. Hon boxade mig i ansiktet, senast idag. Idag är jag snart 15 år, skär mig, röker, dricker, ''låg runt'' (rykten spreds...) för att få uppmärksamhet, är oälskad och lyckas alltid hamna i ''the bad crowd''. Mår jag bra, trots att musiken finns där? Nej. I slutet av dagen är vi ju bara människor, oavsett om du håller ett rakblad i handen eller en bukett med blommor.

You cut me wide open like a landscape

Kategori: Allmänt

Nu, såhär en månad efter allt piss, kommer saknaden av att krama av någon.. Är så arg på mig själv för att jag gjorde så det tog slut mellan mig och x. För visst var de mitt fel? Kan posta storyn sen .... Imorgon... :/ Är helt, ("really?" "Yeah, really..."), wow... cut open liksom.. Saknar HONOM med stort H. Menar det. Glad över att jag inte är vän med tjejen som stod emellan oss; mitt inre jag. (ne, skoja bara... en gammal vän till mig gjorde så de tog slut.. :/) Har varit clean sen ... ja, några dagar nu iaf. Ska hålla inne allt & bara dö lite mer inombords.. Önskar att jag hade sprit eller nåt här, så kunde jag glömma allt för ett tag, men nehepp...

All I want is the taste that your lips allow

Kategori: Allmänt

Saknar HONOM med stort H. Just nu. Kramar om kudden, kan inte sova.. Gråter. Vägrar gå till skolan imorgon. Umgås med Furry (min låne-gitarr) istället, och skriver nån ny låt. Om saknaden efter någon man älskat. Har ett bra citat som start, sedan... får vi väl se. Imorgon - skiter jag i skolan. totalt. Åt helvete med den djävulskapen. Ska bara umgås med min gitarr... Om mina lärare bara visste.... Godnatt, bebbos. Vi hörs.. :/ stay strong y'all, så lovar jag att göra detsamma!

Ja, ni...

Kategori: Allmänt

Skolan gick bra idag... för första gången på .... 2 månader? Vågade faktiskt ta mig ut :D Tänkte stanna kvar hemma pga dödshoten, men... ja. Överlever man ska man fan le.
Skärde mig dock idag. pillade ut ett blad från skolans pennvässare..
 
"Everybody wants to go to heaven but nobody wants to die".. lyssnar på älskade bmth. <3
så jävla gött efter en hård dag. Imorgon kör vi skola ... Normalt för mig att sluta 16.00 & det är ''sent'' i andras ögon. Va vadå? tänker jag. Helt normalt jue, haha, men så är de på högstadiet, småbarn ;) Men imorrn blir de ''tidig'' dag. 14.50 slutar jag då. Jaaa :D Hem & mysa i onepiecen, deppa lite..., lyssna på bmth (de är mina lifesavers <3 de stoppade mig att kliva framför tåget för 3 år sen.....) & försöka äta lite. Har inte ätit på 2 dagar... :/ Gått ner 5 kg på 2 veckor. RASAR i vikt. Det e min dröm, men nu får den fan räcka. Väger snart 48kg... ser ut som ett jvla skelett ju? Kan inte hjälpa det.
 
 
Ne, godnatt bebisar. <3 LOVAR, för er skull så ska jag överleva imorrn & FÖRSÖKA äta. Men min kropp stöter bort det...aja. :/ Vi hörs..<3

I don't want to run, I don't want to hide

Kategori: Allmänt

just cut me all open and leave me bleeding.

delar av min story.

Kategori: Allmänt

Hej. Nu är det så att jag hade full rulle igår, så därför kom inte storyn då den skulle kommit ut.
Men nu kör vi! Om du är känslig, sluta då läsa HÄR. Detta kommer bli blodigt och totalt ocensurerat.
 
Allting började på dagis. Dagiset låg, och fortfarande ligger, på en liten väg precis bredvid vårt minimala "centrum" här i förorten, och idag går min systerdotter där.
De flesta av de som går i min klass har känt varandra sedan dagisåldern, och de flesta gick på dagiset vid centrum.
Men jag hade dock ingen vän från dagisåldern, och jag har fortfarande inte då den tiden är historia.
Jag började på dagis 2002, samma år som jag började dansa balett, och jag gick där fram tills 2004.
Jag har alltid varit något åt en ensamvarg, och skaffade inte vänner på dagis. Jag försökte inte ens, antar jag.
Idag har jag dock lätt att skaffa vänner, men jag är inte ute och jagar vänner just precis.
I vilket fall som helst så ignorerade de andra barnen mig, eller så visste de inte hur de skulle ta kontakt med mig.
Varje dag, såfort mamma lämnade mig (vilket jag inte alls ville) så började helvetet. Jag var ensam, utfryst. Lärarna trodde att jag gillade att sitta ensam, så de stängde in mig i "kuddrummet" i flera timmar. Jag var ensam i två år, visste inte vad jag skulle ta mig till och utvecklades till en inåtvänd, "känslokall" och blyg individ, vilket sitter kvar än idag.
 
 
I augusti 2005 började jag äntligen skolan. Min storebror berättade om "knävecksstolparna", klätterställningen, gungorna, fritids och sandlådan.
Jag trodde att det skulle bli en lika underbar, rolig och spännande upplevelse som min bror hade berättat, men icke.
Redan från dag ett så mobbades jag. De på skolan hade, och fortfarande har (vilket jag är emot), ett så kallat "faddersystem" där varje elev fick tre faddrar som var ett år äldre än dem.
Låt oss kalla mina för M, I och Y. M och Y var killar och I var en tjej. M och I går fortfarande i min skola, och Y bytte skola i fjärde klass.
Jag har blivit verbalt och fysiskt mobbad i snart 9 år. Sedan 2009 har jag även blivit nätmobbad, och blivit misshandlad på grund av att jag sa åt en av nätmobbarna. Jag visste ärligt talat inte om att de visste om vart jag bodde, och jag är än idag rädd då de dödshotade mig.
Robin, Peder, Levis och Khal, hoppas ni blir gripna en vacker dag. Jag har stått ut med er i fyra år, era jävlar.
I grundskolan fnittrades det naturligtvis om killar, killar, killar från tjejernas front. Men jag var inte en sådan tjej. Jag ville inte prata om killar, och då jag ansågs vara "konstig" på grund av detta så blev jag genast utfryst och misshandlad av en av mina närmaste vänner. Den fysiska mobbningen började igen, och den slutade äntligen i mitten av sjätte klass. Det resterande halvåret av sjätte klass gick helt okej med fyra nya kompisar, och i sjunde klass slutade två av dem och bytte skola. Det var alltför kaotiskt, och jag håller med dem.
Tillbaka till 2005 då.
M och Y drog mig ofta till skolans baksida, där det fanns en fotbollsplan, och de slog mig som om de vore galna. De vrålade elaka ord, som har satt sina spår, och slog mig tills jag låg ner och då började de sparka mig i magen och i huvudet.
Fick alltid komma med förklaringar till familjen, så som: "Jag ramlade på idrotten idag..." eller "Jag var klumpig och ramlade in i väggen idag igen", vilket jag inte tror att de gick på men idiotiska svennar som vi är så är vi så jädra rädda för att bli inblandade, så de sa inget mer än "Är allt bra nu då?". Klart att allting var bra, just då. Jag var ju inte i skolan.
 
Jag började skära mig den 5 februari 2012. Jag var helt förtvivlad. Jag ville verkligen dö..
Att känna hur kniven skar in i huden var en av de bästa känslor jag har haft. Jag förtjänar smärtan.
 
Och såhär har det fortsatt sedan 2005.
 
Och mår jag bra idag? NEJ, DET GÖR JAG INTE.