Hej. Nu har jag inte kommit på en lämplig rubrik, så det får väl bli en songline från en awesome låt. Vid frågor, fråga mig. Svarar självklart på allt. Nu är det så att jag har fått extremt mycket hat, kärlek, hatkärlek och många både fina och mindre fina frågor på grund av mitt val av livsstil. Men vet ni vad? Jag är stolt över att jobba med dessa fantastiska personer, även om vi bara ser varandra genom FaceTime och Skype och hörs via samtal, sms och övrigt, och jag har själv valt (utan stöd, dock...) att leva såhär. Jag har valt att i samma fotspår som tusentals innan mig försökt, lyckats och kapitulerat igenom. Musikens väg. Jag lever för musik. Tro det eller ej, men jag gör det faktiskt. Försvinner musiken, försvinner jag. Jag har inte självförtroendet eller utseendet för att bli modell eller skådespelerska, men jag har känslor och tankar som jag kan uttrycka i sång och låttexter. Musik var det ända som fick mig att hålla mig kvar vid ytan när jag var yngre, älskade att plinga på min lilla keyboard som jag hade då och nynna på Britney Spears och leka Christina Aguilera, samtidigt som världen raserade utanför mitt fönster. Men jag såg det inte, jag såg inte vart jag var påväg förrän tre år senare då jag började skolan i ett typiskt svensk kvarter. Jag är mer britt, tysk och västifrån än svensk för att vara 100% ärlig, avskyr SD och älskar alla jag stöter på, kraftig eller tanig, vit eller mörkhyad, stark eller svag, brunett eller blond no matter what. Direkt började jag bli mobbad. Det började 2005 med ord, små slag och kickar, svek från vänner och jag sa ingenting alls. Jag låg i princip redan ner med min blyga personlighet och mitt dåliga självförtroende. Mobbningen gjorde inget bättre, just precis. Jag minns fortfarande deras namn, hur de ser ut och jag kan lika gärna skriva ut deras förnamn här. Matias och Måns, ni fick mig att må åt helvetes dåligt. Men jag står fortfarande upp, så, jag måste vara okej, eller hur? 2006 blev det värre. Puttad i matsalen så jag tappade matbrickan, fick mat i hela ansiktet och alla skrattade. I slutet av samma år skyndade jag mig för att äta, ibland åt jag inte alls i rädslan av att bli slagen så jag tappade brickan, och sprang ut till klätterställningen, satte mig i nätet ovanpå och de få vänner jag hade då, frågade aldrig efter mig. Jag satt mest bara där, kanske i tjugo minuter, innan de andra barnen kom ut och började leka. Jag grät aldrig, jag tog bara emot allt som kastades mot mig. 2007 svimmade jag efter att ha gått två dagar utan mat. Jag vägrade att äta mat hemma, blev bara äcklad av maten och mådde dåligt så fort jag fick mat i mig. Utan frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmacka så blir en 8-årings kropp ganska så svag, och jag tvärvägrade även att äta mellanmålet på fritids. Som mest klarade jag mig fem dagar utan mat. På den tredje dagen så gav kroppen efter, slutade känna hunger och det var en lördag 2007 som jag svimmade och lades in med dropp och sond på sjukhuset. När jag återvände till skolan efter en vecka, hade fått tillbaks mina matvanor och var ''normal'', så öste kommentarerna "Sluta ät, fetto, du är redan så fet så det räcker för tre!" och "Hoppas du ramlar och bryter nacken, hora" över mig, från de som Måns och Matias värvat till sin lilla mobbningsarmé. I mars 2008 fyllde jag 9 år och allt blev bara värre. "Tuffa" Måns och Matias fortsatte, och jag försökte ta livet av mig för första gången. Chockad? Inte jag. Jag slutade äta i september 2008. I samma veva flyttade vi till huset jag bor i idag. Blev misshandlad för första gången i februari 2009, men även detta sades det inget om. Blev misshandlad en dag efter fritids, bakom skolan där lärarna ofta stod och rökte. "Lek snällt!" ropade en lärarinna och gick in i skolan igen medan jag låg och blödde ur mun och näsa. Matias och Måns skyndade sig in och jag frös något hemskt i snödrivan. Jag var lämnad för att dö. Efter fyrtio minuter så hade jag torkat bort allt blod med hjälp av snö och kunde knappt röra fingrarna av köld. Jag skyndade mig in, drog på mig ytterkläder och mötte mamma på parkeringen. "Hur är det?" frågade mamma. "Bra", ljög jag. Ville inte få onödig uppmärksamhet, så jag var helt tyst under den tjugo minuter långa bilfärden. Under skolans gång mobbade även mina ''vänner'' mig verbalt och det fortsätter än idag. "Haha, jävla cp, fattar du inget alls, eller?'' "Jävla fetto, värst vad du käkar då!" "Hora, gå och sug av någon!" men jag tar inte det så allvarligt. Vänner är ju så, eller hur? Precis så sade jag till mig själv för snart 9 år sedan. Vänner är ju så, eller hur? I 2010 drack jag mig full på vodka med stark sprit, hade det jävligt kul (i efterhand så är det inte roliga minnen) och rökte på för första gången. Var då 11 år gammal. Började i en ny skola då min inte hade längre än F-5. Matias hade varit borta i nästan ett halvår, ingen saknade honom och Måns gick, och går, i samma skola som mig. Misshandeln fortsatte. Värst var nog årskurs 6-7. Under årskurs 6 fick jag nog mina ärligaste, bästaste vänner. Men alla har en mörk sida, eller hur? Två av de sju vänner jag skaffade mig var satanister (fick inte umgås så länge med dem på grund av min "pryda" kristna uppväxt), två hade diagnoser och de bodde mycket i behandlingshem och två stycken mordhotade mig, satte upp kondomer på mitt skåp, försökte kväva mig och slog mig dagligen. Den sista av dessa sju är en tjej som jag har tät kontakt med och vi har likadan humor. En av de två som misshandlade mig gör det än idag, och den andra tjejen gör det då och då. Hon boxade mig i ansiktet, senast idag. Idag är jag snart 15 år, skär mig, röker, dricker, ''låg runt'' (rykten spreds...) för att få uppmärksamhet, är oälskad och lyckas alltid hamna i ''the bad crowd''. Mår jag bra, trots att musiken finns där? Nej. I slutet av dagen är vi ju bara människor, oavsett om du håller ett rakblad i handen eller en bukett med blommor.