follow my story, or leave it all behind.

Han bor i USA. Jag bor i Sverige. Han i Virginia, jag i Stockholm.

Jag tror att jag gillar honom. Jag vet att han inte gillar mig. Vi ska träffas i februari 2014.

Och det är 3 dagar kvar av 2013. Kommer skriva med honom på nyår, och imorgon när jag vaknar.

Det är inte ens säkert om vi kommer träffas 2014, men om vi gör det så kommer jag inte vilja hoppa i säng med honom eller något sånt, utan jag skulle mycket hellre gå in på Espresso House i Haninge och ha ett djupt samtal om livet och roliga minnen ur våra konversationer, typ som när han berättade storyn om när han lurade sin mamma att äta grisfötter doppade i gelé.

Det är något som gör honom attraktiv. Då jag inte går på utseendet så är det något innerst inne i honom som lockar mig. Mystiken. Hans charmiga stil. Han är en kille utan kik, utan instagram, utan #swagfagyolo men fortfarande är sådär härligt classy och modern. Och öppen.

det är fem års skillnad mellan oss, men vi är ändå så nära i sinnesstämningen. Båda är lugna (lite väl lugna kanske, haha!), båda gillar traditioner, historia och religion. 

Men vet ni vad? I slutändan spelar ingenting av det där jag nämnt ovan roll alls. Han är en fantastisk person, och jag kommer hålla mig inom "friendzone" så länge han inte tar ett till steg, och jag är så jävla glad över att ha mött honom.

 

Inte ofta jag säger, eller vill, detta men ville bara hälsa att jag lever. In på behandlingshem den 12 februari... Skoj! -,-

7 timmar sen satt jag i ett rum och talade med psykologer. Ska utredas för det ena och det andra i juni 2014, strax efter skolans slut. Återkommer i januari då vi ska prata mer. Och kommer då få mina ångestdämpande & "happy pills" som jag kallar dem, då de får en att få energi (typ adhd, haha) och man blir grymt glad av de! Känns som om allt kommer lösa sig… dock så ska jag smuggla med mig pengar imorgon och dra till affären efter mamma åkt till jobbet för att köpa nya rakhyvlar. Två stycken, minst, behöver jag.

är även glad över att de inte heller räknar saxarna och knivarna (ja, de har satt tillbaks dem i utbyte mot mina rakblad) varje kväll. Vi får väl se hur det blir imorgon.

men innan dess, godnatt!

När du läser det här så sitter jag nog i ett ganska mysigt rum med havsutsikt och rummet går i alla möjliga färger, från blått till rött. Blått klädda, mjukt stoppade stolar och en sådan där stereotypisk (heter det så…?) liggstol som psykologer ofta här. Kanske är det jag som ligger i den blåa liggstolen, pratar om livet, mina ångestattacker, min ständiga dödslängtan och mitt självskadebeteende? Vem vet? Ingen.

Kanske sitter min mamma bredvid? Kanske sitter jag i en vanlig, blå stol vid hennes sida och rycker lite tafatt på axlarna när psykologen frågar mig varför jag är här och säger ”Fråga mamma”, smått nonchalant.

Kanske gråter jag? Kanske är jag lycklig över att ha någon framför mig, i en blått klädd stol, som äntligen förstår mig?

Och än vet vi inte. För tänk om det är så, att allting inte alls börjar i en blått klädd stol, utan i mig själv?

godmorgon! Önskar att jag kunde vara lika optimistisk för denna morgon så som rubriken är men icke då. Tja Prima, här kommer jag...

 

Ska jag vara helt ärlig så orkar jag inte mer allt skitsnack. ”du kommer bli bra” som snabbt ändras till ”VARFÖR GÖR DU SÅNT HÄR SKIT MOT DIG SJÄLV!?” *suck*

Vill blöda nu, känna rakbladet rusa över armen, se hur skinnet runt blodet blir rosa och hur smärtan sticker till när man snabbt drar till. Vill känna smärtan. Nu.

mitt rakblad är borta, men använder numer knivar. skola om en vecka :/

Har inte sovit normalt på dryga två veckor på grund av abstinens och ångestattacker hit och dit. Nu ger jag sömnen ett försök, så puss och kram på er, ’nattugglor’!

På livet. Vill dö, men måste stå ut. Endast 16 dagar kvar i friheten, sedan är det dags att gå i skolan i två dagar (om prima inte gör någonting drastiskt så att säga), och 11 dagar kvar till ett möte med prima som mamma tvingat mig till.

 

och så en kort update gällande mina ångestattacker. Hade en igårkväll som varade i kanske 2 minuter, grät, skakade, skärde mig, fick ingen luft. Ganska blodigt och extremt kan man säga… Känner nu hur denna natt kommer bli ganska blodig och ångestfylld och jag gillar fan inte det.