Ăr riktigt trött. pĂ„ allt, faktiskt.
Killar, depressionen, vikthetsen osv..
Just nu kÀnns det som om det Ànda som hÄller mig vid liv Àr ridningen och musiken.
Ni vet min vÀn som kysste mig för att ''stoppa mig'' frÄn att spy upp lunchen? Ja, tidigare ikvÀll skrev han en hel roman dÀr han bad om ursÀkt, att han aldrig skulle ha gjort sÄ dÄ han antog att jag inte kÀnde samma sak som honom och han basically sa att han var förÀlskad i mig, vilket gjorde mig chockad.
Vi har varit vÀnner sedan vi var 8 och jag visste inte att han kÀnde sÄ mot mig.
Jag Ă€lskar honom, som en vĂ€n, men det Ă€r klart att jag har tĂ€nkt pĂ„ honom som mer Ă€n en vĂ€n nĂ„gra gĂ„nger ... Ă€r sĂ„ vilsen, vet inte vad jag ska göra lĂ€ngre? Ăr sĂ„ förvirrad, herregud.
TÄrarna kryper fram nu pÄ kvÀllskvisten. Jag ska nog (eller snarare Mà STE...) ringa honom och berÀtta hur jag kÀnner för honom.
Jag gillar honom ena dagen. Ser honom bara som en vĂ€n den andra dagen. Hatar honom den ena dagen. Ălskar honom mer Ă€n en vĂ€n den andra.
*förvirrad*
Ska bara ringa honom nu, sen ska jag sova. Tidig morgon imorgon... godnatt Àlsklingar, jag Àlskar er.
Ni Àr UNDERBARA, okej?
Satt upp pÄ Macken idag, och red honom varmt och vi jobbade mycket med just hoppningen.
Vi har startat tvÄ gÄnger och jag vill sÄ gÀrna starta honom fler gÄnger med tanke pÄ hans fina steg, men jag vet att min motivation mÄste finnas dÀr annars klaffar vi inte.
Han kÀndes rÀtt trög till en början, men det Àr ju sjÀlvklart dÄ han inte Àr sÄ van att ha mig tillbaks pÄ ryggen, men sedan mjukade han upp lite och lÀttade lite mer pÄ stegen och vi hoppade en liten bana med kryss, en oxer och rÀttuppstÄende.
Imorgon ska jag bara ta hand om honom, ingen trÀning, bara liten uteritt.
Jag har mÀrkt att han Àlskar att varva hÄrdtrÀning med lugna pass och det Àr en vÀldigt bra egenskap dÄ Àven jag ena dagen kan vara hardcore-ryttare för att ena dagen pysa ihop i sadeln och bara andas ut. :)
Trots att jag har fÄtt Äterfall i bÄde sjÀlvskada och vikthets sÄ hÄller Macken mig vid liv pÄ ett eller annat sÀtt. Jag kan inte lÀmna honom eller min familj oavsett hur dÄligt jag mÄr...
Puss pĂ„ er allesammans. Tack för att NI finns. Ălskar er nĂ„t enormt.
Tillbaka pÄ ruta ett. Igen.
Efter frukosten satte jag fingrarna i halsen och krÀktes upp den. Lunchen skippade jag.
Middagen blev en repris av frukosten.
KÀnner mig Àcklig. Fet och Àcklig.
Jag kÀnner mig extremt fet, kan inte ens se pÄ mig sjÀlv i en spegel utan att kollapsa och vilja riva bort allt fett frÄn min kropp.
Alla sÀger "Men det Àr bara att börja acceptera och Àlska sig sjÀlv!", men det Àr faktiskt inte sÄ enkelt.
Det Àr inte sÄ lÀtt att helt plötsligt vakna upp en dag och sÀga: "JAAA, idag ska jag faktiskt kontrollera min kropp och Àlska den!"
Jag hatar min kropp och att jag Àr sÄ blödig av mig. Jag faller ihop, grÄter konstant. Jag hatar svaghet. Jag avskyr den. Jag avskyr mig sjÀlv.
Jag hatar allt pÄ mig.
Jag hatar mina lÄr, mina smalben, mina fötter, mina ben i övrigt, min hals, mitt ansikte, min ansiktsform, min kroppsform (Àr rÀtt sÄ robust), mina höft- och nyckelben (som inte ens syns... euw), mina kindben, mina ögon, mina ögonbryn, min mun, mina tÀnder, min nÀsa, mina öron, mina axlar, mina armar, mina handleder, min mage och min rygg. EXAKT ALLTING pÄ mig sjÀlv hatar jag.
Och Ànnu mer Ängest fÄr jag nÀr en vÀn till mig, som vÀger 43.5 kilo sÀger att hon Àr fet. Hon ljuger att hon har anorexia, och sÄ sitter jag bredvid henne i skolan och hör pÄ hennes snyfthistorier.
Egentligen Àr hon bara naturligt smal, egentligen har hon inga problem sÀger den onda delen av mig.
Den goda delen av mig vill bara Àlska henne, sÀga Ät henne att sluta ''hata'' sin kropp, fastÀn jag vet att hon ljuger.
Hon har sjÀlv sagt att hon Àr naturligt smal, att hon inte kan gÄ upp i vikt.
Sen tvÄ Är tillbaka, whoop, fick hon anorexia och har tydligen haft det sedan hon var 5.
Och sjÀlv sitter jag nu pÄ badrumsgolvet, grÄtandes och Àr helt jÀvla f***in' patetisk med fingrarna lÄngt ner i halsen.
MÄr illa. Jag mÄr f'kin' illa, av ALLT. Av mÀnskligheten. Min familj, mina vÀnner, mig sjÀlv.
Jag Àr en hemsk mÀnniska okej?
Jag ska aldrig skriva dÄligt om mina vÀnner igen, okej?
Fast ÀndÄ ... Fast nej, hon förtjÀnar bÀttre Àn mig.
FörlÄt att jag Àr en sÄdan attentionwhore.. ":)"
GÄr det bra om jag sÀger sÄ? GÄr det bra om jag Àr Àrlig med er just nu?
Jag mÄr inte bra, faktiskt inte bra alls.
Jag vill bara kasta mig nerför ett stup, hoppa framför ett tÄg, skÀra mig sÄ djupt sÄ jag förstör nervsystemet och rörelsen i armarna, jag vill överdosera, jag vill bara dö helt enkelt.
Tankarna Àr tillbaka igen.
Samtidigt sÄ hÄller min s.k ''kompis'' pÄ att sÀga att hon ska till behandlingshem för sjÀlvmordstankar som hon har haft sedan hon var 3.
3? Ja, ni hörde rÀtt.
Jag vet inte vad jag ska tro. Hon ljuger typ om allt, men men... MÄr hon dÄligt sÄ ska hon sjÀlvklart fÄ vÄrd, MEN hon ska fan inte utnyttja systemet för att fÄ uppmÀrksamhet.
Jaja, Àr jÀvligt förbannad pÄ henne men vill inte vara en dÄlig vÀn, sÄ jag sÀtter punkt hÀr.
Anyways, jag mÄr skit.
Skrev till denna tjejen, min ''kompis'' dÄ, och förklarade att jag mÄr/mÄdde skit och ville ta sjÀlvmord.
Hennes svar? Jag blev inte direkt chockad, men ja ...
Hon svarade "Aa och jag dÄ? Jag fakkin vill dö varje dag, bryr nÄn sig? Nej o nu ska jag ta pappas hjÀrtmediciner sÄ jag dör"
Slutade med att jag satt med henne och hjÀlpjour i nÀstan 3 timmar.
I slutet av samtalet sÄ sa hon: "Ingen bryr sig om mig, jag gör bara allt för uppmÀrksamhet och jag gillar uppmÀrksamheten sÄ dÀrför ska jag ta överdos, för dÄ kanske mamma bryr sig om mig"
Och kvinnan frÄn hjÀlpjouren frÄgade dÄ vad som var sÄ hemskt att dö för. Hennes svar?
"Min lÀrare kallade mig barnunge och nÀr jag kasta penna pÄ honom sÄ ringde han min mamma och mamma skiter totalt i mig!"
Jaaa, det var ju en ny anledning att dö för...
Satt iallafall och hjÀlpte henne genom det dÀr traumat med lÀraren och pennan, sen sÄ frÄgade jag om hon var okej.
Hon bröt ut och sa: "Varför bryr du dig ens? Du hjÀlper ju mig aldrig ÀndÄ sÄÄÄ.."
Hon mÄr verkligen inte bra.
Jag förtjÀnar inte att mÄ dÄligt. Hon har de sÄ mycket vÀrre Àn mig. Hon har rÀtt.
Jag hjÀlper henne sÀllan. Visst, jag snackar med henne typ varje dag och sÄ, och fixar möten Ät henne hos skolkurator och skolpsykologen men det Àr inte samma sak...
Jag mÄste verkligen bli en bÀttre vÀn, haha... förlÄt.
MÄr ba sjukt dÄligt just nu, förlÄt...
Har faktiskt inte krÀkts idag, vilket Àr ett litet framsteg pÄ en lÄng resa.
Har möte med min doktor pÄ lördag, vilket gör mig lite nervös. Sedan har jag tid hos tandis (rekommenderat av bÄde min psykolog och doktor) pÄ tisdag nÀsta vecka.
Usch, fy, jag Àr som en 5-Äring. Hatar tandis.
Meeeen idag gick jag dag 1 i skolan igen efter snart ett Ă„r ... wow.
MÄste dock gÄ om senare för att plugga upp betyg (trots att jag studerat hemma...) vilket kÀnns mindre bra.
Och nyss, nÀr jag lÀt blicken glida mot telefonen och kolla vilket datum det Àr, sÄ inser jag att det var exakt en mÄnad sedan en nÀra vÀn till mig avled.
Vila i frid. <3
StÀllde mig pÄ vÄgen för 2 kvÀllar sen.
NÀr jag sÄg vikten som blinkade pÄ displayen sÄ fick jag panik och vips, sÄ var middagen uppe i tvÄ drag.
I toaletten, i mitt personliga helvetes avgrund, lÄg dÄ middagen och flöt runt som en hÄnande sörja.
Jag fick ta tag i mig sjÀlv, resa mig frÄn badrumsgolvet och ta mod till mig att spola innan jag spottade fram Ànnu en mÄltid.
Det blev inget kvÀllsmÄl för mig den kvÀllen, och sÄ har jag fortsatt Ànda tills idag.
En nÀra vÀn till mig var hemma hos mig redan vid 10-tiden pÄ morgonen, sÄ medan vi vÀntade pÄ att mamma skulle komma hem frÄn nÄgra Àrenden sÄ dödade vi ett par timmar framför tv:n.
Jag hade dÄ spytt upp frukosten och jag berÀttade det för honom, dÄ jag var alldeles utmattad och han frÄgade (sÄklart) om det var för maten.
"Ja, det Àr maten igen..."
De var orden som min strupe stötte ut. Egentligen ville jag bara strypa mig sjÀlv och mina ord just dÄ, men han förtjÀnade att veta sanningen; han har aldrig gjort mig nÄgot ont.
Dock sÄ tyckte mitt vikthetsmonster att det han gjorde för att stoppa mig var ont. Mitt normala jag tyckte att det var vÀl trevligt, kanske lite vÀl nÀrgÄnget för att ''bara vara vÀnner''.
Hur som helst sÄ bestÀmde vi oss för att Àta nÄgra gamla, kalla pizzabitar till lunch och sÄ blev det.
Efter vi var klara sÄ kom mamma hem.
Vi tog hand om disken och allt var frid och fröjd. Tills vikthetsmonstret kravlade fram ur mörkret och började pocka pÄ mig.
"VET DU HUR MĂ NGA TOMMA KALORIER DET FANNS I DEN DĂR PIZZAN DU Ă T ALLDELES NYSS, DITT ĂVERVIKTIGA LUDER?"
"DU KUNDE HA TRĂNAT BORT DITT FETT MEDAN DU Ă T DEN DĂR FĂRBANNADE PIZZABITEN!"
Jag ursÀktade mig och sprang upp pÄ övervÄningen, men min vÀn var inte lÄngt efter mig, rÀdd för att se sanningen om hur jag gjorde mig av med maten.
Precis innan jag hann fram till badrumsdörren, sÄ grabbade han tag om min tröja, sedan min arm och sedan mina axlar med ena handen.
Med den andra handen höll han upp mina fingrar och hans blick satt hÄrt pÄ mina lÀppar.
Jag minns hur panikslagen jag var just dÄ... hur fel jag visste att det var, men hur rÀtt det till sist kÀndes...
Han höll upp mina fingrar vid mitt ansikte och viskade i mitt öra: "Jag vill inte att dina fingrar ska köras ner i din hals en Ànda gÄng till. Jag vill inte att dina lÀppar ska lukta spya, jag vill att de ska-" Sedan kysste han mig.
"-vara Àlskade, och du ska uppskattas och Àlskad för den underbara, fantastiska mÀnniskan du Àr."
Jag blev och fortfarande Àr helt paff av det han gjorde. Men lycklig.
Dock (för att se genom det ljusa in pÄ den mörka sidan) sÄ har jag inte Àtit nÄgot efter frukosten och pizzabitarna, bara för att jag inte ska behöva stoppa ner fingrarna i halsen igen och förstöra mitt löfte.
+ 365 sit-up challenge. HĂ€rligt :D
Jag vÀger 52,7 (vilket i mitt vikthetsmonster Àr extreeemt mycket), och har bestÀmt mig för att gÄ ner kanske 5 kilo.
Har vÀgt 44 som minst... sÄ ... tagga...
Vill mest komma i form och fÄ bort ''fettet'' pÄ min mage. Beach 2015, hÀr kommer jag.
Rubriken sÀger det mesta; det Àr vad mina senaste veckor/dagar har bestÄtt av.
Ska försöka ta upp musiken igen, men det kÀnns motigt. Musiken kÀnns inte riktigt jag lÀngre, men det Àr alltid nÄgot bÀttre Àn att dra med rakblad över ben, armar och handleder.
Har fÄtt Äterfall (som ni redan vet...) och har nu gÄtt att börja skÀra mig pÄ armarna igen.
Har ingen plats kvar pÄ lÄren och smalbenen kÀnns lite för kÀnsliga.
MĂ„r skit.
Den 10/11 ska jag börja gÄ i skolan igen, och sluta med onlinestudierna. Det Àr mitt eget val. Ligger ÀndÄ ett Är efter min Ärskull, sÄ jag vill gÀrna kavla upp Àrmarna och dyka ner i allt.
PÄ fredag kvÀll skickar jag in min sista onlineuppgift och lÀgger det pÄ hyllan.
Har basically varit isolerad frÄn omvÀrlden sedan ... minns inte ens sjÀlv nÀr.
Min psykolog sa att jag var en skada för mig sjÀlv och hon vÄgade liksom inte slÀppa ut mig, sÄ jag slussades direkt till behandlingshemmet vilket rÀddade mig.
Men nu Àr jag hÀr igen, pÄ ruta 1.
Men jag ska banne mig överleva den hÀr striden as well.
Godnatt Àlsklingar, vi hörs imorgon. :)
Ja, ni sÄg rÀtt.
Jag Àr trött, riktigt trött.
Hela dagen idag har bestÄtt av att gÄ igenom mejl efter mejl.
Inte sÄ kul, men det Àr nÄgot jag mÄste göra.
Jag Ät ingenting, absolut ingenting igÄr. Hungern och magsmÀrtorna kom inte förrÀn inatt och hÀlsade pÄ, vilket min sömn inte uppskattade.
LÄg vaken, grÀt, slogs med demoner och skrek i en kudde.
Har Ànnu inte fÄtt i mig en normal, bastant frukost.
Mamma kom in i mitt rum och stÀllde den pÄ mitt skrivbord innan hon Äkte till jobbet imorse.
Jag har inte rört den, inte fysisk i alla fall.
I mitt huvud har jag hunnit Àta upp hela frukosten, spytt upp den och gjort samma procedur ett par gÄnger tills jag faktiskt mÄr illa av mat.
Lyckat? Nej.
Jag vÄgar knappt se pÄ den. RÀdslan att hungern tar överhanden och börjar hetsÀta igen Àr för stor.
Mamma Àr orolig för mig, precis som min syster Àr, och jag vet det, men jag kan inte ens ta en liten, liten brödbit och knapra pÄ för dÄ kommer Ängesten, paniken, mörkret, det konstanta kriget mellan vad som Àr rÀtt och vad som Àr fel.
Och just nu Àr jag för trött för att ens tÀnka pÄ den fighten. Just nu Àr jag alldeles för trött för att ens tÀnka pÄ mat.
Vila i frid, Àlskade vÀn...
Vi syns i Himlen nÀr min tid kommer.
Jag Àlskar dig, obeskrivligt mycket. Du var, och Àr fortfarande, en underbar mÀnniska, nÀstan som en Àngel i mÀnniskoform.
Men nu har du intagit din riktiga form, som Àngel, hemma hos Gud och jag Àr ledsen över att du lÀmnade oss sÄ tidigt och pÄ det sÀttet som du gjorde, men jag Àr lycklig över att du har det bÀttre dÀr du Àr just nu.
Krama om Sara, Lisa, Ylva och Sydney dÀruppe i Himlen! HÀlsa att jag saknar dem ocksÄ!
Denna lÄt pÄminner om honom.
Hans livslycka.
Hans nya, vackra liv efter drogerna.
Har nog aldrig kÀnt en sÄdan hÀr stark bindning till en lÄt eller en person, som nu tyvÀrr Àr död.
Vi hjÀlpte varandra upp ur all skit, vi klÀttrade pÄ varandra, peppade varandra med positiva smÄ lappar (och ja, jag har fortfarande kvar de i min skrivbordslÄda) och vi hade matkrig pÄ behandlingshemmet.
NĂ€r allt var svart i mitt liv, var han ljuset.
NÀr jag förlorade mig sjÀlv i virrvarret, hittade han mig.
NÀr jag föll, hjÀlpte han mig upp.
Jag gjorde sÄklart samma för honom.
Men en dag kunde jag inte vara dÀr för honom.
Och dÄ piskade helvetet upp en vind som tog honom.
Allt vi hade byggt upp tillsammans, allt vi mindes, allt han hade levt igenom, alla han kÀnde; allting bara raserade i ett ögonblick.
Livet Àr inte rÀttvist, men om det nu ska vara ''rÀttvist'' sÄ kunde vÀl ÀndÄ Gud eller vem det nu Àr som styr över vÄra öden, tagit mitt liv istÀllet för hans.
Jag tror alltid pÄ att allt skedde för en anledning, men inte ens hÀr kan jag förstÄ hur detta kan hÀnda för en anledning.
Jag kan inte komma pÄ en endaste liten anledning till varför detta hÀnde.
JA, han mÄdde dÄligt, JA, han var suicidal, men jag trodde aldrig, aldrig att han skulle göra det.
Vi samlades bara nĂ„gon dag innan han lĂ€mnade jordelivet och kollade film, och jag Ă€r sĂ„ extremt tacksam över just det. Ăver det att vi alla vĂ€nner samlades och att vi skrattade tillsammans och att vi hade en underbar tid tillsammans.
Men det plÄgar mig att veta att han, i just det tillfÀllet vi sÄg pÄ film, planerade sin egen död.
Att han egentligen inte skrattade, att han bara anstrÀngde sig för att inte fÄ nÄgra frÄgor varför han inte var glad.
PÄ mÄndag Àr det hans begravning.
Han levde för bara en vecka sedan. Han skrattade, log och vi hade ett fantastiskt band, vi var nÀstan soulmates.
Kommer aldrig glömma hur hans mamma ringde mig. 04:14.
Hon var hysterisk. GrÀt. Skrek. Hennes smÀrta var pÄtaglig fastÀn jag inte var dÀr.
Hon hade hittat honom i sovrummet.
De hÀr senaste dagarna har varit galna, helt sjuka. Hans död kÀnns som nÄgot som vilar över mig, som om jag har ett Äskmoln över mig som bara vÀntar pÄ att braka loss.
Jag vill vara dÀruppe i Himlen hos honom, men jag vet att han aldrig skulle förlÄta mig, inte ens vid Guds egna fötter, om jag dog.
Jag saknar honom nÄgot enormt, han Àr och var nog en av de snÀllaste mÀnniskorna och pÄlitligaste jag nÄgonsin kunde trÀffat i mitt liv.
Vila i frid, Àngel. <3 1996 - 2014
SÄ Àr det.
FörlÄt om ni Àr kÀnsliga eller nÄgot, men jag Àr sÄ grymt triggad, herregud, kommer snart bara skrika, slita i hÄret och bara falla ihop som ett korthus pÄ golvet.
Livet Àr inte lÀtt.
Orden ringer i öronen: "Du Àr galen. Du Àr psykiskt sjuk."
à h nej, det menar ni inte? Shiiit, jag gick ju baaaraaaa 16,5 Är och trodde att det var heeelt normalt att vilja skÀra upp sig all the lime liksom.
Liksom, snÀlla kom med nÄgot nytt. Jag vet redan att jag Àr galen, psykiskt störd. Det Àr ingen stor nyhet.
Var inte orolig för min skull om jag en dag gÄr med lÄngÀrmade tröjor i 25+ sommarvÀrme. För dÄ, dÄ mÄr jag bra och dÄ mÄr jag precis som jag förtjÀnar att mÄ: skit, alltsÄ.
Trött pÄ grund av alla tÄrar. Har suttit och jobbat med skolarbete och pluggat in franskaglosor.
Ăr riktigt, riktigt trött nu... pĂ„ tĂ„rar, pĂ„ att vara deprimerad, pĂ„ att stĂ€ndigt fĂ„ dĂ„liga betyg ...
Ska ta en riktig lÄng spakvÀll nu och bara ta hand om mig sjÀlv, bara vara lite ego för ett tag. KÀnns som om jag behöver det, men om jag förtjÀnar det Àr en helt annan frÄga.
Ăr sĂ„ trött pĂ„ att ljuga, alltid linda in Ă€mnet och alltid gömma mina gamla Ă€rr och nya skĂ€rsĂ„r.
Ăr sĂ„ jĂ€vla trött pĂ„ allt arbete som jag lagt ner pĂ„ att fokusera pĂ„ att mĂ„ dĂ„ligt, och hur jag varje dag kastar undan 5 olika tröjor för de inte tĂ€cker mina Ă€rr till 100%.
Hur jag varje sommar mÄste skÀra vid troskanten och under fotknölarna sÄ ingen ser hur mycket jag hatar mig sjÀlv.
Hur jag varje dag mÄste vakna, sminka mig och fejka ett leende. Hur jag varje dag hoppar över frukost och lunch, för att sedan sÀtta fingrarna i halsen och hulka upp middagen.
Hur jag grÄter i duschen, hur jag ser blodet droppa ner i handfatet och hur jag omsorgsfullt viker en ren pappersduk runt rakbladet och gömmer det i min plÄnbok.
Ingen ser hur dÄligt jag egentligen mÄr, och jag Àr sÄ jÀÀÀvla trött att alltid pressa fram ett anstrÀngt leende och ljuga.
"Hej! Hur Àr det?" "Det Àr bra" - NEJ, det Àr INTE bra. Jag Àr INTE okej.
Eller som nÀr nÄgon drar ett skÀmt, man bara vÀser fram ett skratt mellan sammanbitna tÀnder och försöker se lycklig ut.
Ni vet kÀnslan man fÄr nÀr man fÄr en julklapp som man inte alls ville ha? SÄ kÀnner jag varje dag.
Besvikelsen. Besvikelsen över att jag Äterigen vaknar.
RÀdslan. StÀndigt rÀdd för att bryta ihop, stÀndigt rÀdd för att nÄgon ska komma pÄ en nÀr man grÄter i sin ensamhet.
StÀndig förtvivlan dÄ man vÀger mellan livet och döden.
Ni vet, det Àr enkelt att ta död pÄ sig sjÀlv. Jag har suttit i timmar och lÀrt mig exakt var alla vener och vart strÄlbensartÀren sitter, sÄ jag enkelt vet var man ska skÀra för att blöda ihjÀl.
Jag vill inte ha det komplicerat. Jag vill inte att nÄgon ska rÀdda mig, eller komma inspringandes i sista sekunden.
Jag vill ha det snabbt och enkelt. Ett drag med en kniv bara, sen Àr det över.
Ni vet, jag Àr pÄ randen att ta sjÀlvmord just nu.
Anledningarna att stanna kvar i jordelivet blir allt fÀrre och fÀrre, dag för dag.
Har haft en helt vansinnig helg...
Ska inte nÀmna mycket just nu med tanke pÄ hans familj, men en person vÀldigt nÀra mig tog sjÀlvmord i söndags.
Jag sjÀlv Àr vÀl inte den gladaste mÀnniskan pÄ jorden, sÄ bloggen fÄr vÀl ligga pÄ is ett tag..
Ville bara kika in hÀr och sÀga att jag levde. NÀstan.
Fick Äterfall igÄr och idag.. det blev rÀtt sÄ djupt.
Nu har tre stycken i min nÀrhet dött av sjÀlvmord de senaste 2 Ären, vilket gör mig extremt bÄde triggad och ledsen över hur fort liv kan slockna.
Sitter och lyssnar pÄ "Gold Dust" av John Newman, hans favoritlÄt.
FörlÄt..
GrÄter för mycket, kan inte fortsÀtta skriva hÀr, förlÄt
