Ja, ni såg rätt.
Jag är trött, riktigt trött.
Hela dagen idag har bestått av att gå igenom mejl efter mejl.
Inte så kul, men det är något jag måste göra.
Jag åt ingenting, absolut ingenting igår. Hungern och magsmärtorna kom inte förrän inatt och hälsade på, vilket min sömn inte uppskattade.
Låg vaken, grät, slogs med demoner och skrek i en kudde.
Har ännu inte fått i mig en normal, bastant frukost.
Mamma kom in i mitt rum och ställde den på mitt skrivbord innan hon åkte till jobbet imorse.
Jag har inte rört den, inte fysisk i alla fall.
I mitt huvud har jag hunnit äta upp hela frukosten, spytt upp den och gjort samma procedur ett par gånger tills jag faktiskt mår illa av mat.
Lyckat? Nej.
Jag vågar knappt se på den. Rädslan att hungern tar överhanden och börjar hetsäta igen är för stor.
Mamma är orolig för mig, precis som min syster är, och jag vet det, men jag kan inte ens ta en liten, liten brödbit och knapra på för då kommer ångesten, paniken, mörkret, det konstanta kriget mellan vad som är rätt och vad som är fel.
Och just nu är jag för trött för att ens tänka på den fighten. Just nu är jag alldeles för trött för att ens tänka på mat.
Jag är inte stark, absolut inte.
Jag är en svag människa, alldeles för fragil och skör inför denna jord.
En stark människa skulle aldrig, aldrig låta en så nära vän försvinna från livet bara sådär.
En stark människa skulle aldrig, aldrig någonsin, ge upp sådär och låta ångestmonstret vinna.
Idag gick jag, något skamset, ut från ett kafé utan att ens ha beställt kaffe.
Kalorimonstret inom mig krossade alla hopp.
Jag kunde inte ens dricka kaffe. Kalorier, kalorier, kalorier, kalorier. Det ekade så mycket i mitt huvud så jag trodde att jag hade gått och blivit galen på heltid.
Jag satt istället tyst i ett hörn och räknade kalorier i koffein på mina fingrar, sedan räknade jag från 50 till 0 tills min andhämtning blev lugn, sedan reste jag mig bara upp, lämnade min stackars mamma och syster bakom mig och bara gick. Jag gick bara.
Efteråt blev jag rasande, helt förbannad på mig själv. Ville slå sönder varenda fönster, varenda spegel jag såg, men jag tog (tyvärr) aldrig chansen, utan jag gick och bar på ilskan istället. Jag lät den inte ens bubbla upp och skada mig själv mitt i allt.
Fast jag var ju långt ifrån lugn trots det.
Jag var förbannad. Förbannad på att jag inte ens kunde gå ut på ett kafé och beställa en kopp kaffe till mig och min mamma.
Förbannad att jag var så rädd för allt som kalorier hette och allt som hade x% fett i sig.
Förbannad att jag bara sopade problemen under mattan och bara fortsatte min dag som om inget hade hänt, som om allt var okej.
Det var inte okej, INTE okej alls.
Kalorimonstret fick vinna. Iallafall den här gången, iallafall idag.
Vila i frid, älskade vän...
Vi syns i Himlen när min tid kommer.
Jag älskar dig, obeskrivligt mycket. Du var, och är fortfarande, en underbar människa, nästan som en ängel i människoform.
Men nu har du intagit din riktiga form, som ängel, hemma hos Gud och jag är ledsen över att du lämnade oss så tidigt och på det sättet som du gjorde, men jag är lycklig över att du har det bättre där du är just nu.
Krama om Sara, Lisa, Ylva och Sydney däruppe i Himlen! Hälsa att jag saknar dem också!
Denna låt påminner om honom.
Hans livslycka.
Hans nya, vackra liv efter drogerna.
Har nog aldrig känt en sådan här stark bindning till en låt eller en person, som nu tyvärr är död.
Vi hjälpte varandra upp ur all skit, vi klättrade på varandra, peppade varandra med positiva små lappar (och ja, jag har fortfarande kvar de i min skrivbordslåda) och vi hade matkrig på behandlingshemmet.
När allt var svart i mitt liv, var han ljuset.
När jag förlorade mig själv i virrvarret, hittade han mig.
När jag föll, hjälpte han mig upp.
Jag gjorde såklart samma för honom.
Men en dag kunde jag inte vara där för honom.
Och då piskade helvetet upp en vind som tog honom.
Allt vi hade byggt upp tillsammans, allt vi mindes, allt han hade levt igenom, alla han kände; allting bara raserade i ett ögonblick.
Livet är inte rättvist, men om det nu ska vara ''rättvist'' så kunde väl ändå Gud eller vem det nu är som styr över våra öden, tagit mitt liv istället för hans.
Jag tror alltid på att allt skedde för en anledning, men inte ens här kan jag förstå hur detta kan hända för en anledning.
Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför detta hände.
JA, han mådde dåligt, JA, han var suicidal, men jag trodde aldrig, aldrig att han skulle göra det.
Vi samlades bara någon dag innan han lämnade jordelivet och kollade film, och jag är så extremt tacksam över just det. Över det att vi alla vänner samlades och att vi skrattade tillsammans och att vi hade en underbar tid tillsammans.
Men det plågar mig att veta att han, i just det tillfället vi såg på film, planerade sin egen död.
Att han egentligen inte skrattade, att han bara ansträngde sig för att inte få några frågor varför han inte var glad.
På måndag är det hans begravning.
Han levde för bara en vecka sedan. Han skrattade, log och vi hade ett fantastiskt band, vi var nästan soulmates.
Kommer aldrig glömma hur hans mamma ringde mig. 04:14.
Hon var hysterisk. Grät. Skrek. Hennes smärta var påtaglig fastän jag inte var där.
Hon hade hittat honom i sovrummet.
De här senaste dagarna har varit galna, helt sjuka. Hans död känns som något som vilar över mig, som om jag har ett åskmoln över mig som bara väntar på att braka loss.
Jag vill vara däruppe i Himlen hos honom, men jag vet att han aldrig skulle förlåta mig, inte ens vid Guds egna fötter, om jag dog.
Jag saknar honom något enormt, han är och var nog en av de snällaste människorna och pålitligaste jag någonsin kunde träffat i mitt liv.
Vila i frid, ängel. <3 1996 - 2014
Så är det.
Förlåt om ni är känsliga eller något, men jag är så grymt triggad, herregud, kommer snart bara skrika, slita i håret och bara falla ihop som ett korthus på golvet.
Livet är inte lätt.
Orden ringer i öronen: "Du är galen. Du är psykiskt sjuk."
Åh nej, det menar ni inte? Shiiit, jag gick ju baaaraaaa 16,5 år och trodde att det var heeelt normalt att vilja skära upp sig all the lime liksom.
Liksom, snälla kom med något nytt. Jag vet redan att jag är galen, psykiskt störd. Det är ingen stor nyhet.
Var inte orolig för min skull om jag en dag går med långärmade tröjor i 25+ sommarvärme. För då, då mår jag bra och då mår jag precis som jag förtjänar att må: skit, alltså.
Trött på grund av alla tårar. Har suttit och jobbat med skolarbete och pluggat in franskaglosor.
Är riktigt, riktigt trött nu... på tårar, på att vara deprimerad, på att ständigt få dåliga betyg ...
Ska ta en riktig lång spakväll nu och bara ta hand om mig själv, bara vara lite ego för ett tag. Känns som om jag behöver det, men om jag förtjänar det är en helt annan fråga.
Är så trött på att ljuga, alltid linda in ämnet och alltid gömma mina gamla ärr och nya skärsår.
Är så jävla trött på allt arbete som jag lagt ner på att fokusera på att må dåligt, och hur jag varje dag kastar undan 5 olika tröjor för de inte täcker mina ärr till 100%.
Hur jag varje sommar måste skära vid troskanten och under fotknölarna så ingen ser hur mycket jag hatar mig själv.
Hur jag varje dag måste vakna, sminka mig och fejka ett leende. Hur jag varje dag hoppar över frukost och lunch, för att sedan sätta fingrarna i halsen och hulka upp middagen.
Hur jag gråter i duschen, hur jag ser blodet droppa ner i handfatet och hur jag omsorgsfullt viker en ren pappersduk runt rakbladet och gömmer det i min plånbok.
Ingen ser hur dåligt jag egentligen mår, och jag är så jääävla trött att alltid pressa fram ett ansträngt leende och ljuga.
"Hej! Hur är det?" "Det är bra" - NEJ, det är INTE bra. Jag är INTE okej.
Eller som när någon drar ett skämt, man bara väser fram ett skratt mellan sammanbitna tänder och försöker se lycklig ut.
Ni vet känslan man får när man får en julklapp som man inte alls ville ha? Så känner jag varje dag.
Besvikelsen. Besvikelsen över att jag återigen vaknar.
Rädslan. Ständigt rädd för att bryta ihop, ständigt rädd för att någon ska komma på en när man gråter i sin ensamhet.
Ständig förtvivlan då man väger mellan livet och döden.
Ni vet, det är enkelt att ta död på sig själv. Jag har suttit i timmar och lärt mig exakt var alla vener och vart strålbensartären sitter, så jag enkelt vet var man ska skära för att blöda ihjäl.
Jag vill inte ha det komplicerat. Jag vill inte att någon ska rädda mig, eller komma inspringandes i sista sekunden.
Jag vill ha det snabbt och enkelt. Ett drag med en kniv bara, sen är det över.
Ni vet, jag är på randen att ta självmord just nu.
Anledningarna att stanna kvar i jordelivet blir allt färre och färre, dag för dag.
Har haft en helt vansinnig helg...
Ska inte nämna mycket just nu med tanke på hans familj, men en person väldigt nära mig tog självmord i söndags.
Jag själv är väl inte den gladaste människan på jorden, så bloggen får väl ligga på is ett tag..
Ville bara kika in här och säga att jag levde. Nästan.
Fick återfall igår och idag.. det blev rätt så djupt.
Nu har tre stycken i min närhet dött av självmord de senaste 2 åren, vilket gör mig extremt både triggad och ledsen över hur fort liv kan slockna.
Sitter och lyssnar på "Gold Dust" av John Newman, hans favoritlåt.
Förlåt..
Gråter för mycket, kan inte fortsätta skriva här, förlåt
Själv ska jag umgås med John och några vänner. Kommer bli underbart, men nu måste jag sova.
Är HEEELT ledig från skolarbetet (pluggar just nu distans..) imorgon, så de blir att slappna av. ^^
Godnatt älsklingar.
Lögner, lögner, lögner.
Vi som lever antingen med en ätstörning eller med ett självskadebeteende blir efter ett tag experter på att krångla oss ur svåra situationer och ljuger ofta ihop en historia.
"Varför har du den där långärmade tröjan nu? Det är ju sååå varmt!" "Hah, nä, jag fryser.."
"Varför äter du ingenting? Är du okej?" "Ja, jag har bara lite ont i magen."
"Häng med och bada! Det kommer bli kul, kom igen!" "Näää, jag har inte lust. Jag är typ magsjuk eller nåt."
Jag blev i september, alltså förra månaden, diagnostiserad med bulimia.
Ännu en diagnos, yaaay.. *ironin bara lyyyser igenom*
Mina föräldrar började reagera först när jag var 15 år. Det var sjuuukt varmt den sommaren och vi var vid vårat semesterhus.
Jag hade precis upptäckt konsten att jag kunde äta huuuur mycket som helst och sedan köra ner två fingrar i halsen och få upp det lika fort = 0 kalorier.
Trodde jag, i alla fall.
Så höll jag på i ett par månader tills min tandläkare såg att jag hade "slitningar" på tänderna, alltså så hade magsyran som kommer upp från magen när man kräks hade börjat förstöra mina tänder. Och där blev jag upptäckt.
Jag tror dock inte att ''hela'' min bulimia startade då. Jag körde fingrarna i halsen typ 2 gånger om veckan, så jag var inte direkt beroende (som många blir).
Men i vilket fall som helst; samma sommar gick jag runt i långärmat hela tiden. Skar mig och rispade på typ allt. Brukade till och med gå och stryka kroppen mot spikar för att se blod och känna smärta.
Stack nålar i benen och stickor i armarna.
Använde rakblad, körde salt och is-grejen och hällde klorin på gamla ärr (fråga mig inte ens vad jag tänkte med..). Skadade mig på allt.
Slog huvudet i väggen, drog i håret, bet på naglarna, bet mig själv i huden, rev mig; ja, ska inte fortsätta.
Och allt detta (skadorna på armarna och benen alltså) gömde jag i långärmat och långa jeans hela sommaren, från i början av juni tills det blev kallt nog att faktiskt ha på sig långärmat osv. på sig utan att någon reagerar.
Man ljuger så in i helvete mycket såfort man ställs mot väggen.
"Vad har du gjort där på armen?" "Jag råkade gå in i skåpet och rispade upp armen" eller klassikern "Det var katten".
"Varför har du blåmärke på benet? Det är väl ingen som har gjort dig illa?" "Nej, jag ramlade bara på gympan."
Det jag märkte på ''rehab'' eller vad jag ska kalla det är att jag blev ärligare, mot mig själv, personalen och min familj. Jag behövde inte längre ljuga om mina självskador, de visste redan om allt.
"Har du skadat dig själv idag?" "Ne-... Ja. Ja, det har jag."
"Hur mår du?" Förut var det alltid samma fråga från vänner, släkt och familj.
Och det kom alltid samma svar: "Jag mår bara bra, tack." Fastän det var lögn.
!!!! OM DU SJÄLV ELLER NÅGON DU KÄNNER LIDER AV SJÄLVSKADEBETEENDE, TA KONTAKT MED NÄRMASTE VÅRDCENTRAL ELLER PSYKOLOG SÅ DENNE FÅR HJÄLP MED DETTA, GENAST !!!!!
Och förvånad som jag är, är precis lika förvånad som er haha, så insåg jag nyss att jag skrev mitt första inlägg här på bloggen för exaaaakt ett år sen, precis på denna dag.
Jäääklar, vad tiden har flugit förbi.
Trevligt. Det ger mig verkligen motivationen att stanna i livet ett år till, bara för att få uppleva bloggens 2-årsdag.
Nu jävlar klarar vi det här tillsammans, eller hur?!
Jaaa, nu jävlar tar vi det här :D Vi överlever, vi är så jäävla starka när vi går ihop mot depression, mobbning och allting som inte bör finnas på denna jord.
woop woop, fireballs in the sky ;)
Har faktiskt ingen riktig anledning till varför jag inte har uppdaterat här, utom att jag har kommit ut från lås och bom på behandlingshemmet, gjort slut, blivit återförenad och gjort slut med min pojkvän, ridit, tränat, fastnat i dåliga mönster, försökt dra upp mig sig ur skiten.
Med andra ord: jag har inte haft det så bra på sista tiden.
Är idag 11 dagar självskadefri.
Jag är livsfarlig att ha ensam hemma numer, efter ett misslyckat självmordsförsök för en månad sedan och jag har bara gått rakt in i väggen.
Finns det en bättre förklaring, anledning, till varför jag inte pallat med att servera er glada, positiva inlägg än att det faktiskt inte har funnits en glad och positiv bakom skärmen? Hmm, kanske inte.
Nu är det helg.
Studerar online då jag anses för farlig för mig själv att gå till skolan.
Får inte ha skärp, får inte ha skosnören eller tröjor som man enkelt kan göra till en knut.
Så vad jag gör om dagarna är att vara övervakad från det att jag vaknar på morgonen till jag somnar på kvällen.
Är i stallet 3 dagar i veckan och försöker återhämta mig och ska komma tillbaka till Macbeth och ridningen om ett tag.
Tack Isabelle för att du var en ängel och tog hand om min bebbe under tiden jag inte var kapabel till det.
Och tack för alla stöttande mejl. Gråter stora glädjetårar när jag ser era söta ord.
Ni har verkligen hjälpt mig igenom det mesta, förstår ni det?
Ni är älskvärda.
Just nu ligger musiken på is och gitarren ligger och dammar i fodralet. Inte kul, men så är livet ... Depression tar ifrån dig allt; dina hobbys, din livslust, din familj och dina vänner.
Sååå .. det var nog allt. Återkommer (förhoppningsvis!) imorgon med lite inlägg. Kanske inte så positiva, men jag behöver verkligen skriva av mig för att klara dagen.
Har ni saknat mig? ;)
puss på er, mina små älsklingar, jag har iallafall saknat ER. <3