Lögner, lögner, lögner. Vi som lever antingen med en ätstörning eller med ett självskadebeteende blir efter ett tag experter på att krångla oss ur svåra situationer och ljuger ofta ihop en historia. "Varför har du den där långärmade tröjan nu? Det är ju sååå varmt!" "Hah, nä, jag fryser.." "Varför äter du ingenting? Är du okej?" "Ja, jag har bara lite ont i magen." "Häng med och bada! Det kommer bli kul, kom igen!" "Näää, jag har inte lust. Jag är typ magsjuk eller nåt." Jag blev i september, alltså förra månaden, diagnostiserad med bulimia. Ännu en diagnos, yaaay.. *ironin bara lyyyser igenom* Mina föräldrar började reagera först när jag var 15 år. Det var sjuuukt varmt den sommaren och vi var vid vårat semesterhus. Jag hade precis upptäckt konsten att jag kunde äta huuuur mycket som helst och sedan köra ner två fingrar i halsen och få upp det lika fort = 0 kalorier. Trodde jag, i alla fall. Så höll jag på i ett par månader tills min tandläkare såg att jag hade "slitningar" på tänderna, alltså så hade magsyran som kommer upp från magen när man kräks hade börjat förstöra mina tänder. Och där blev jag upptäckt. Jag tror dock inte att ''hela'' min bulimia startade då. Jag körde fingrarna i halsen typ 2 gånger om veckan, så jag var inte direkt beroende (som många blir). Men i vilket fall som helst; samma sommar gick jag runt i långärmat hela tiden. Skar mig och rispade på typ allt. Brukade till och med gå och stryka kroppen mot spikar för att se blod och känna smärta. Stack nålar i benen och stickor i armarna. Använde rakblad, körde salt och is-grejen och hällde klorin på gamla ärr (fråga mig inte ens vad jag tänkte med..). Skadade mig på allt. Slog huvudet i väggen, drog i håret, bet på naglarna, bet mig själv i huden, rev mig; ja, ska inte fortsätta. Och allt detta (skadorna på armarna och benen alltså) gömde jag i långärmat och långa jeans hela sommaren, från i början av juni tills det blev kallt nog att faktiskt ha på sig långärmat osv. på sig utan att någon reagerar. Man ljuger så in i helvete mycket såfort man ställs mot väggen. "Vad har du gjort där på armen?" "Jag råkade gå in i skåpet och rispade upp armen" eller klassikern "Det var katten". "Varför har du blåmärke på benet? Det är väl ingen som har gjort dig illa?" "Nej, jag ramlade bara på gympan." Det jag märkte på ''rehab'' eller vad jag ska kalla det är att jag blev ärligare, mot mig själv, personalen och min familj. Jag behövde inte längre ljuga om mina självskador, de visste redan om allt. "Har du skadat dig själv idag?" "Ne-... Ja. Ja, det har jag." "Hur mår du?" Förut var det alltid samma fråga från vänner, släkt och familj. Och det kom alltid samma svar: "Jag mår bara bra, tack." Fastän det var lögn. !!!! OM DU SJÄLV ELLER NÅGON DU KÄNNER LIDER AV SJÄLVSKADEBETEENDE, TA KONTAKT MED NÄRMASTE VÅRDCENTRAL ELLER PSYKOLOG SÅ DENNE FÅR HJÄLP MED DETTA, GENAST !!!!!