Är riktigt trött. på allt, faktiskt.
Killar, depressionen, vikthetsen osv..
Just nu känns det som om det ända som håller mig vid liv är ridningen och musiken.
Ni vet min vän som kysste mig för att ''stoppa mig'' från att spy upp lunchen? Ja, tidigare ikväll skrev han en hel roman där han bad om ursäkt, att han aldrig skulle ha gjort så då han antog att jag inte kände samma sak som honom och han basically sa att han var förälskad i mig, vilket gjorde mig chockad.
Vi har varit vänner sedan vi var 8 och jag visste inte att han kände så mot mig.
Jag älskar honom, som en vän, men det är klart att jag har tänkt på honom som mer än en vän några gånger ... är så vilsen, vet inte vad jag ska göra längre? Är så förvirrad, herregud.
Tårarna kryper fram nu på kvällskvisten. Jag ska nog (eller snarare MÅSTE...) ringa honom och berätta hur jag känner för honom.
Jag gillar honom ena dagen. Ser honom bara som en vän den andra dagen. Hatar honom den ena dagen. Älskar honom mer än en vän den andra.
*förvirrad*
Ska bara ringa honom nu, sen ska jag sova. Tidig morgon imorgon... godnatt älsklingar, jag älskar er.
Ni är UNDERBARA, okej?
Satt upp på Macken idag, och red honom varmt och vi jobbade mycket med just hoppningen.
Vi har startat två gånger och jag vill så gärna starta honom fler gånger med tanke på hans fina steg, men jag vet att min motivation måste finnas där annars klaffar vi inte.
Han kändes rätt trög till en början, men det är ju självklart då han inte är så van att ha mig tillbaks på ryggen, men sedan mjukade han upp lite och lättade lite mer på stegen och vi hoppade en liten bana med kryss, en oxer och rättuppstående.
Imorgon ska jag bara ta hand om honom, ingen träning, bara liten uteritt.
Jag har märkt att han älskar att varva hårdträning med lugna pass och det är en väldigt bra egenskap då även jag ena dagen kan vara hardcore-ryttare för att ena dagen pysa ihop i sadeln och bara andas ut. :)
Trots att jag har fått återfall i både självskada och vikthets så håller Macken mig vid liv på ett eller annat sätt. Jag kan inte lämna honom eller min familj oavsett hur dåligt jag mår...
Puss på er allesammans. Tack för att NI finns. Älskar er nåt enormt.
Tillbaka på ruta ett. Igen.
Efter frukosten satte jag fingrarna i halsen och kräktes upp den. Lunchen skippade jag.
Middagen blev en repris av frukosten.
Känner mig äcklig. Fet och äcklig.
Jag känner mig extremt fet, kan inte ens se på mig själv i en spegel utan att kollapsa och vilja riva bort allt fett från min kropp.
Alla säger "Men det är bara att börja acceptera och älska sig själv!", men det är faktiskt inte så enkelt.
Det är inte så lätt att helt plötsligt vakna upp en dag och säga: "JAAA, idag ska jag faktiskt kontrollera min kropp och älska den!"
Jag hatar min kropp och att jag är så blödig av mig. Jag faller ihop, gråter konstant. Jag hatar svaghet. Jag avskyr den. Jag avskyr mig själv.
Jag hatar allt på mig.
Jag hatar mina lår, mina smalben, mina fötter, mina ben i övrigt, min hals, mitt ansikte, min ansiktsform, min kroppsform (är rätt så robust), mina höft- och nyckelben (som inte ens syns... euw), mina kindben, mina ögon, mina ögonbryn, min mun, mina tänder, min näsa, mina öron, mina axlar, mina armar, mina handleder, min mage och min rygg. EXAKT ALLTING på mig själv hatar jag.
Och ännu mer ångest får jag när en vän till mig, som väger 43.5 kilo säger att hon är fet. Hon ljuger att hon har anorexia, och så sitter jag bredvid henne i skolan och hör på hennes snyfthistorier.
Egentligen är hon bara naturligt smal, egentligen har hon inga problem säger den onda delen av mig.
Den goda delen av mig vill bara älska henne, säga åt henne att sluta ''hata'' sin kropp, fastän jag vet att hon ljuger.
Hon har själv sagt att hon är naturligt smal, att hon inte kan gå upp i vikt.
Sen två år tillbaka, whoop, fick hon anorexia och har tydligen haft det sedan hon var 5.
Och själv sitter jag nu på badrumsgolvet, gråtandes och är helt jävla f***in' patetisk med fingrarna långt ner i halsen.
Mår illa. Jag mår f'kin' illa, av ALLT. Av mänskligheten. Min familj, mina vänner, mig själv.
Jag är en hemsk människa okej?
Jag ska aldrig skriva dåligt om mina vänner igen, okej?
Fast ändå ... Fast nej, hon förtjänar bättre än mig.
Förlåt att jag är en sådan attentionwhore.. ":)"
Går det bra om jag säger så? Går det bra om jag är ärlig med er just nu?
Jag mår inte bra, faktiskt inte bra alls.
Jag vill bara kasta mig nerför ett stup, hoppa framför ett tåg, skära mig så djupt så jag förstör nervsystemet och rörelsen i armarna, jag vill överdosera, jag vill bara dö helt enkelt.
Tankarna är tillbaka igen.
Samtidigt så håller min s.k ''kompis'' på att säga att hon ska till behandlingshem för självmordstankar som hon har haft sedan hon var 3.
3? Ja, ni hörde rätt.
Jag vet inte vad jag ska tro. Hon ljuger typ om allt, men men... Mår hon dåligt så ska hon självklart få vård, MEN hon ska fan inte utnyttja systemet för att få uppmärksamhet.
Jaja, är jävligt förbannad på henne men vill inte vara en dålig vän, så jag sätter punkt här.
Anyways, jag mår skit.
Skrev till denna tjejen, min ''kompis'' då, och förklarade att jag mår/mådde skit och ville ta självmord.
Hennes svar? Jag blev inte direkt chockad, men ja ...
Hon svarade "Aa och jag då? Jag fakkin vill dö varje dag, bryr nån sig? Nej o nu ska jag ta pappas hjärtmediciner så jag dör"
Slutade med att jag satt med henne och hjälpjour i nästan 3 timmar.
I slutet av samtalet så sa hon: "Ingen bryr sig om mig, jag gör bara allt för uppmärksamhet och jag gillar uppmärksamheten så därför ska jag ta överdos, för då kanske mamma bryr sig om mig"
Och kvinnan från hjälpjouren frågade då vad som var så hemskt att dö för. Hennes svar?
"Min lärare kallade mig barnunge och när jag kasta penna på honom så ringde han min mamma och mamma skiter totalt i mig!"
Jaaa, det var ju en ny anledning att dö för...
Satt iallafall och hjälpte henne genom det där traumat med läraren och pennan, sen så frågade jag om hon var okej.
Hon bröt ut och sa: "Varför bryr du dig ens? Du hjälper ju mig aldrig ändå sååå.."
Hon mår verkligen inte bra.
Jag förtjänar inte att må dåligt. Hon har de så mycket värre än mig. Hon har rätt.
Jag hjälper henne sällan. Visst, jag snackar med henne typ varje dag och så, och fixar möten åt henne hos skolkurator och skolpsykologen men det är inte samma sak...
Jag måste verkligen bli en bättre vän, haha... förlåt.
Mår ba sjukt dåligt just nu, förlåt...
Har faktiskt inte kräkts idag, vilket är ett litet framsteg på en lång resa.
Har möte med min doktor på lördag, vilket gör mig lite nervös. Sedan har jag tid hos tandis (rekommenderat av både min psykolog och doktor) på tisdag nästa vecka.
Usch, fy, jag är som en 5-åring. Hatar tandis.
Meeeen idag gick jag dag 1 i skolan igen efter snart ett år ... wow.
Måste dock gå om senare för att plugga upp betyg (trots att jag studerat hemma...) vilket känns mindre bra.
Och nyss, när jag lät blicken glida mot telefonen och kolla vilket datum det är, så inser jag att det var exakt en månad sedan en nära vän till mig avled.
Vila i frid. <3
Ställde mig på vågen för 2 kvällar sen.
När jag såg vikten som blinkade på displayen så fick jag panik och vips, så var middagen uppe i två drag.
I toaletten, i mitt personliga helvetes avgrund, låg då middagen och flöt runt som en hånande sörja.
Jag fick ta tag i mig själv, resa mig från badrumsgolvet och ta mod till mig att spola innan jag spottade fram ännu en måltid.
Det blev inget kvällsmål för mig den kvällen, och så har jag fortsatt ända tills idag.
En nära vän till mig var hemma hos mig redan vid 10-tiden på morgonen, så medan vi väntade på att mamma skulle komma hem från några ärenden så dödade vi ett par timmar framför tv:n.
Jag hade då spytt upp frukosten och jag berättade det för honom, då jag var alldeles utmattad och han frågade (såklart) om det var för maten.
"Ja, det är maten igen..."
De var orden som min strupe stötte ut. Egentligen ville jag bara strypa mig själv och mina ord just då, men han förtjänade att veta sanningen; han har aldrig gjort mig något ont.
Dock så tyckte mitt vikthetsmonster att det han gjorde för att stoppa mig var ont. Mitt normala jag tyckte att det var väl trevligt, kanske lite väl närgånget för att ''bara vara vänner''.
Hur som helst så bestämde vi oss för att äta några gamla, kalla pizzabitar till lunch och så blev det.
Efter vi var klara så kom mamma hem.
Vi tog hand om disken och allt var frid och fröjd. Tills vikthetsmonstret kravlade fram ur mörkret och började pocka på mig.
"VET DU HUR MÅNGA TOMMA KALORIER DET FANNS I DEN DÄR PIZZAN DU ÅT ALLDELES NYSS, DITT ÖVERVIKTIGA LUDER?"
"DU KUNDE HA TRÄNAT BORT DITT FETT MEDAN DU ÅT DEN DÄR FÖRBANNADE PIZZABITEN!"
Jag ursäktade mig och sprang upp på övervåningen, men min vän var inte långt efter mig, rädd för att se sanningen om hur jag gjorde mig av med maten.
Precis innan jag hann fram till badrumsdörren, så grabbade han tag om min tröja, sedan min arm och sedan mina axlar med ena handen.
Med den andra handen höll han upp mina fingrar och hans blick satt hårt på mina läppar.
Jag minns hur panikslagen jag var just då... hur fel jag visste att det var, men hur rätt det till sist kändes...
Han höll upp mina fingrar vid mitt ansikte och viskade i mitt öra: "Jag vill inte att dina fingrar ska köras ner i din hals en ända gång till. Jag vill inte att dina läppar ska lukta spya, jag vill att de ska-" Sedan kysste han mig.
"-vara älskade, och du ska uppskattas och älskad för den underbara, fantastiska människan du är."
Jag blev och fortfarande är helt paff av det han gjorde. Men lycklig.
Dock (för att se genom det ljusa in på den mörka sidan) så har jag inte ätit något efter frukosten och pizzabitarna, bara för att jag inte ska behöva stoppa ner fingrarna i halsen igen och förstöra mitt löfte.
+ 365 sit-up challenge. Härligt :D
Jag väger 52,7 (vilket i mitt vikthetsmonster är extreeemt mycket), och har bestämt mig för att gå ner kanske 5 kilo.
Har vägt 44 som minst... så ... tagga...
Vill mest komma i form och få bort ''fettet'' på min mage. Beach 2015, här kommer jag.
Rubriken säger det mesta; det är vad mina senaste veckor/dagar har bestått av.
Ska försöka ta upp musiken igen, men det känns motigt. Musiken känns inte riktigt jag längre, men det är alltid något bättre än att dra med rakblad över ben, armar och handleder.
Har fått återfall (som ni redan vet...) och har nu gått att börja skära mig på armarna igen.
Har ingen plats kvar på låren och smalbenen känns lite för känsliga.
Mår skit.
Den 10/11 ska jag börja gå i skolan igen, och sluta med onlinestudierna. Det är mitt eget val. Ligger ändå ett år efter min årskull, så jag vill gärna kavla upp ärmarna och dyka ner i allt.
På fredag kväll skickar jag in min sista onlineuppgift och lägger det på hyllan.
Har basically varit isolerad från omvärlden sedan ... minns inte ens själv när.
Min psykolog sa att jag var en skada för mig själv och hon vågade liksom inte släppa ut mig, så jag slussades direkt till behandlingshemmet vilket räddade mig.
Men nu är jag här igen, på ruta 1.
Men jag ska banne mig överleva den här striden as well.
Godnatt älsklingar, vi hörs imorgon. :)