Ställde mig på vågen för 2 kvällar sen. När jag såg vikten som blinkade på displayen så fick jag panik och vips, så var middagen uppe i två drag. I toaletten, i mitt personliga helvetes avgrund, låg då middagen och flöt runt som en hånande sörja. Jag fick ta tag i mig själv, resa mig från badrumsgolvet och ta mod till mig att spola innan jag spottade fram ännu en måltid. Det blev inget kvällsmål för mig den kvällen, och så har jag fortsatt ända tills idag. En nära vän till mig var hemma hos mig redan vid 10-tiden på morgonen, så medan vi väntade på att mamma skulle komma hem från några ärenden så dödade vi ett par timmar framför tv:n. Jag hade då spytt upp frukosten och jag berättade det för honom, då jag var alldeles utmattad och han frågade (såklart) om det var för maten. "Ja, det är maten igen..." De var orden som min strupe stötte ut. Egentligen ville jag bara strypa mig själv och mina ord just då, men han förtjänade att veta sanningen; han har aldrig gjort mig något ont. Dock så tyckte mitt vikthetsmonster att det han gjorde för att stoppa mig var ont. Mitt normala jag tyckte att det var väl trevligt, kanske lite väl närgånget för att ''bara vara vänner''. Hur som helst så bestämde vi oss för att äta några gamla, kalla pizzabitar till lunch och så blev det. Efter vi var klara så kom mamma hem. Vi tog hand om disken och allt var frid och fröjd. Tills vikthetsmonstret kravlade fram ur mörkret och började pocka på mig. "VET DU HUR MÅNGA TOMMA KALORIER DET FANNS I DEN DÄR PIZZAN DU ÅT ALLDELES NYSS, DITT ÖVERVIKTIGA LUDER?" "DU KUNDE HA TRÄNAT BORT DITT FETT MEDAN DU ÅT DEN DÄR FÖRBANNADE PIZZABITEN!" Jag ursäktade mig och sprang upp på övervåningen, men min vän var inte långt efter mig, rädd för att se sanningen om hur jag gjorde mig av med maten. Precis innan jag hann fram till badrumsdörren, så grabbade han tag om min tröja, sedan min arm och sedan mina axlar med ena handen. Med den andra handen höll han upp mina fingrar och hans blick satt hårt på mina läppar. Jag minns hur panikslagen jag var just då... hur fel jag visste att det var, men hur rätt det till sist kändes... Han höll upp mina fingrar vid mitt ansikte och viskade i mitt öra: "Jag vill inte att dina fingrar ska köras ner i din hals en ända gång till. Jag vill inte att dina läppar ska lukta spya, jag vill att de ska-" Sedan kysste han mig. "-vara älskade, och du ska uppskattas och älskad för den underbara, fantastiska människan du är." Jag blev och fortfarande är helt paff av det han gjorde. Men lycklig. Dock (för att se genom det ljusa in på den mörka sidan) så har jag inte ätit något efter frukosten och pizzabitarna, bara för att jag inte ska behöva stoppa ner fingrarna i halsen igen och förstöra mitt löfte.