Är så trött på att ljuga, alltid linda in ämnet och alltid gömma mina gamla ärr och nya skärsår. Är så jävla trött på allt arbete som jag lagt ner på att fokusera på att må dåligt, och hur jag varje dag kastar undan 5 olika tröjor för de inte täcker mina ärr till 100%. Hur jag varje sommar måste skära vid troskanten och under fotknölarna så ingen ser hur mycket jag hatar mig själv. Hur jag varje dag måste vakna, sminka mig och fejka ett leende. Hur jag varje dag hoppar över frukost och lunch, för att sedan sätta fingrarna i halsen och hulka upp middagen. Hur jag gråter i duschen, hur jag ser blodet droppa ner i handfatet och hur jag omsorgsfullt viker en ren pappersduk runt rakbladet och gömmer det i min plånbok. Ingen ser hur dåligt jag egentligen mår, och jag är så jääävla trött att alltid pressa fram ett ansträngt leende och ljuga. "Hej! Hur är det?" "Det är bra" - NEJ, det är INTE bra. Jag är INTE okej. Eller som när någon drar ett skämt, man bara väser fram ett skratt mellan sammanbitna tänder och försöker se lycklig ut. Ni vet känslan man får när man får en julklapp som man inte alls ville ha? Så känner jag varje dag. Besvikelsen. Besvikelsen över att jag återigen vaknar. Rädslan. Ständigt rädd för att bryta ihop, ständigt rädd för att någon ska komma på en när man gråter i sin ensamhet. Ständig förtvivlan då man väger mellan livet och döden. Ni vet, det är enkelt att ta död på sig själv. Jag har suttit i timmar och lärt mig exakt var alla vener och vart strålbensartären sitter, så jag enkelt vet var man ska skära för att blöda ihjäl. Jag vill inte ha det komplicerat. Jag vill inte att någon ska rädda mig, eller komma inspringandes i sista sekunden. Jag vill ha det snabbt och enkelt. Ett drag med en kniv bara, sen är det över. Ni vet, jag är på randen att ta självmord just nu. Anledningarna att stanna kvar i jordelivet blir allt färre och färre, dag för dag.