Jag är inte stark, absolut inte. Jag är en svag människa, alldeles för fragil och skör inför denna jord. En stark människa skulle aldrig, aldrig låta en så nära vän försvinna från livet bara sådär. En stark människa skulle aldrig, aldrig någonsin, ge upp sådär och låta ångestmonstret vinna. Idag gick jag, något skamset, ut från ett kafé utan att ens ha beställt kaffe. Kalorimonstret inom mig krossade alla hopp. Jag kunde inte ens dricka kaffe. Kalorier, kalorier, kalorier, kalorier. Det ekade så mycket i mitt huvud så jag trodde att jag hade gått och blivit galen på heltid. Jag satt istället tyst i ett hörn och räknade kalorier i koffein på mina fingrar, sedan räknade jag från 50 till 0 tills min andhämtning blev lugn, sedan reste jag mig bara upp, lämnade min stackars mamma och syster bakom mig och bara gick. Jag gick bara. Efteråt blev jag rasande, helt förbannad på mig själv. Ville slå sönder varenda fönster, varenda spegel jag såg, men jag tog (tyvärr) aldrig chansen, utan jag gick och bar på ilskan istället. Jag lät den inte ens bubbla upp och skada mig själv mitt i allt. Fast jag var ju långt ifrån lugn trots det. Jag var förbannad. Förbannad på att jag inte ens kunde gå ut på ett kafé och beställa en kopp kaffe till mig och min mamma. Förbannad att jag var så rädd för allt som kalorier hette och allt som hade x% fett i sig. Förbannad att jag bara sopade problemen under mattan och bara fortsatte min dag som om inget hade hänt, som om allt var okej. Det var inte okej, INTE okej alls. Kalorimonstret fick vinna. Iallafall den här gången, iallafall idag.