Hej. Nu är det så att jag hade full rulle igår, så därför kom inte storyn då den skulle kommit ut.
Men nu kör vi! Om du är känslig, sluta då läsa HÄR. Detta kommer bli blodigt och totalt ocensurerat.
Allting började på dagis. Dagiset låg, och fortfarande ligger, på en liten väg precis bredvid vårt minimala "centrum" här i förorten, och idag går min systerdotter där.
De flesta av de som går i min klass har känt varandra sedan dagisåldern, och de flesta gick på dagiset vid centrum.
Men jag hade dock ingen vän från dagisåldern, och jag har fortfarande inte då den tiden är historia.
Jag började på dagis 2002, samma år som jag började dansa balett, och jag gick där fram tills 2004.
Jag har alltid varit något åt en ensamvarg, och skaffade inte vänner på dagis. Jag försökte inte ens, antar jag.
Idag har jag dock lätt att skaffa vänner, men jag är inte ute och jagar vänner just precis.
I vilket fall som helst så ignorerade de andra barnen mig, eller så visste de inte hur de skulle ta kontakt med mig.
Varje dag, såfort mamma lämnade mig (vilket jag inte alls ville) så började helvetet. Jag var ensam, utfryst. Lärarna trodde att jag gillade att sitta ensam, så de stängde in mig i "kuddrummet" i flera timmar. Jag var ensam i två år, visste inte vad jag skulle ta mig till och utvecklades till en inåtvänd, "känslokall" och blyg individ, vilket sitter kvar än idag.
I augusti 2005 började jag äntligen skolan. Min storebror berättade om "knävecksstolparna", klätterställningen, gungorna, fritids och sandlådan.
Jag trodde att det skulle bli en lika underbar, rolig och spännande upplevelse som min bror hade berättat, men icke.
Redan från dag ett så mobbades jag. De på skolan hade, och fortfarande har (vilket jag är emot), ett så kallat "faddersystem" där varje elev fick tre faddrar som var ett år äldre än dem.
Låt oss kalla mina för M, I och Y. M och Y var killar och I var en tjej. M och I går fortfarande i min skola, och Y bytte skola i fjärde klass.
Jag har blivit verbalt och fysiskt mobbad i snart 9 år. Sedan 2009 har jag även blivit nätmobbad, och blivit misshandlad på grund av att jag sa åt en av nätmobbarna. Jag visste ärligt talat inte om att de visste om vart jag bodde, och jag är än idag rädd då de dödshotade mig.
Robin, Peder, Levis och Khal, hoppas ni blir gripna en vacker dag. Jag har stått ut med er i fyra år, era jävlar.
I grundskolan fnittrades det naturligtvis om killar, killar, killar från tjejernas front. Men jag var inte en sådan tjej. Jag ville inte prata om killar, och då jag ansågs vara "konstig" på grund av detta så blev jag genast utfryst och misshandlad av en av mina närmaste vänner. Den fysiska mobbningen började igen, och den slutade äntligen i mitten av sjätte klass. Det resterande halvåret av sjätte klass gick helt okej med fyra nya kompisar, och i sjunde klass slutade två av dem och bytte skola. Det var alltför kaotiskt, och jag håller med dem.
Tillbaka till 2005 då.
M och Y drog mig ofta till skolans baksida, där det fanns en fotbollsplan, och de slog mig som om de vore galna. De vrålade elaka ord, som har satt sina spår, och slog mig tills jag låg ner och då började de sparka mig i magen och i huvudet.
Fick alltid komma med förklaringar till familjen, så som: "Jag ramlade på idrotten idag..." eller "Jag var klumpig och ramlade in i väggen idag igen", vilket jag inte tror att de gick på men idiotiska svennar som vi är så är vi så jädra rädda för att bli inblandade, så de sa inget mer än "Är allt bra nu då?". Klart att allting var bra, just då. Jag var ju inte i skolan.
Jag började skära mig den 5 februari 2012. Jag var helt förtvivlad. Jag ville verkligen dö..
Att känna hur kniven skar in i huden var en av de bästa känslor jag har haft. Jag förtjänar smärtan.
Och såhär har det fortsatt sedan 2005.
Och mår jag bra idag? NEJ, DET GÖR JAG INTE.
