follow my story, or leave it all behind.

På torsdag ska jag publicera min story, 100% ärligt. Det kan bli riktigt blodigt och känsligt, men jag klarar det nog. Blir det svårt, så säger jag till och skippar det.

Men det löser sig - då.

Anyway, nu så ska jag försöka förklara just hur mina ångestattacker känns, när de väl kommer.

 

 

 

---

 

Ångesten kommer när du minst anar det. När du är i skolan, på jobbet, på väg hem eller när du redan gråter och känner dig totalt pissig.

Idag skedde min ångest offentligt. Alltså, jag fick den i skolan.

Vi har detta vi kallar för "läsvecka" i skolan, där man i grupper får läsa böcker och skriva utifrån dessa och veckan avslutas med att man redovisar det man gjort, och redan på första läspasset så kände jag hur några killar ur parallellklassen, och kanske två stycken ur min klass, (vände mig inte om så kunde inte se vilka de var, men hörde deras röster och vissa var bekanta) satt och fnittrade som småflickor bakom mig. Naturligtvis så trodde jag att det var mitt fel eller att jag satt på ett visst sätt, eller så kanske det var mitt hår..? Jag hade ingen aning. Jag ignorerade det så länge jag kunde. Efter ungefär en halvtimme hade jag bara lust att vråla åt dem. "Vadfan är det för problem, era jävla apor?!" eller något dylikt. Men jag höll tyst. Och bäst var väl det.

Läsningen gick helt felfritt, och i övrigt såg allt okej ut.

Jag hade en t-shirt idag, så jag blottade mina ärr och sår för hela skolan.. Trodde att jag skulle slippa det, åtminstone för en dag, men nej.. Hade inget val imorse, och dessutom så orkade jag inte ta på mig något mer. Ville bli förkyld, någonting, vadsomhelst, ville skippa skolan även om det kändes ganska kul att komma tillbaka och in i rutiner.

Anyway, så fick jag lite oroliga blickar av klasskompisar och nära vänner som såg mina ärr. De sa ingenting, men deras blickar sa allt jag helst av allt inte ville veta och säkert lite mer än så. Men de glömde väl bort det, as usual.

Dessutom så bryr jag mig inte. De får tro vad fasen de vill, jag tänker inte ändra den jag är bara för att de glor.

 Jag menar, glo på du, jag tänker inte dra på mig en munktröja bara för att du ser så inställsamt på mig. Gå och glo på en kossas röv istället eller något mycket mer intressantare!

I alla fall (igen!) så kände jag hur ångesten började gro inom mig. Och grodde gjorde den, javisst, så mycket så jag bara fick en impuls att dra från skolan, böla och gå hem, låsa in mig på rummet och bryta upp mammas rakhyvel med en sax, så som jag hade planerat på morgonen.

Den kom sakta, sakta smygandes. Jag visste direkt vad det var, och min kropp kickade till mig i röven. Inte skära dig, inte skära dig.

Jag fann en gammal sårskorpa på armen som jag kunde underhålla mig med i kanske tjugo minuter. Min stackars armbåge fick stå ut så mycket under de där tjugo minuterna.

 

När ord inte räcker till, finns ångesten.

 

 

Följande dikter är skrivna av mig.

 

"Dödens Kram"

 

 

"Åh, käraste herr Ångest..."