Denna låt påminner om honom. Hans livslycka. Hans nya, vackra liv efter drogerna. Har nog aldrig känt en sådan här stark bindning till en låt eller en person, som nu tyvärr är död. Vi hjälpte varandra upp ur all skit, vi klättrade på varandra, peppade varandra med positiva små lappar (och ja, jag har fortfarande kvar de i min skrivbordslåda) och vi hade matkrig på behandlingshemmet. När allt var svart i mitt liv, var han ljuset. När jag förlorade mig själv i virrvarret, hittade han mig. När jag föll, hjälpte han mig upp. Jag gjorde såklart samma för honom. Men en dag kunde jag inte vara där för honom. Och då piskade helvetet upp en vind som tog honom. Allt vi hade byggt upp tillsammans, allt vi mindes, allt han hade levt igenom, alla han kände; allting bara raserade i ett ögonblick. Livet är inte rättvist, men om det nu ska vara ''rättvist'' så kunde väl ändå Gud eller vem det nu är som styr över våra öden, tagit mitt liv istället för hans. Jag tror alltid på att allt skedde för en anledning, men inte ens här kan jag förstå hur detta kan hända för en anledning. Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför detta hände. JA, han mådde dåligt, JA, han var suicidal, men jag trodde aldrig, aldrig att han skulle göra det. Vi samlades bara någon dag innan han lämnade jordelivet och kollade film, och jag är så extremt tacksam över just det. Över det att vi alla vänner samlades och att vi skrattade tillsammans och att vi hade en underbar tid tillsammans. Men det plågar mig att veta att han, i just det tillfället vi såg på film, planerade sin egen död. Att han egentligen inte skrattade, att han bara ansträngde sig för att inte få några frågor varför han inte var glad. På måndag är det hans begravning. Han levde för bara en vecka sedan. Han skrattade, log och vi hade ett fantastiskt band, vi var nästan soulmates. Kommer aldrig glömma hur hans mamma ringde mig. 04:14. Hon var hysterisk. Grät. Skrek. Hennes smärta var påtaglig fastän jag inte var där. Hon hade hittat honom i sovrummet. De här senaste dagarna har varit galna, helt sjuka. Hans död känns som något som vilar över mig, som om jag har ett åskmoln över mig som bara väntar på att braka loss. Jag vill vara däruppe i Himlen hos honom, men jag vet att han aldrig skulle förlåta mig, inte ens vid Guds egna fötter, om jag dog. Jag saknar honom något enormt, han är och var nog en av de snällaste människorna och pålitligaste jag någonsin kunde träffat i mitt liv. Vila i frid, ängel. <3 1996 - 2014