I en blått klädd stol sitter jag och tänker.
Kategori: Allmänt
När du läser det här så sitter jag nog i ett ganska mysigt rum med havsutsikt och rummet går i alla möjliga färger, från blått till rött. Blått klädda, mjukt stoppade stolar och en sådan där stereotypisk (heter det så…?) liggstol som psykologer ofta här. Kanske är det jag som ligger i den blåa liggstolen, pratar om livet, mina ångestattacker, min ständiga dödslängtan och mitt självskadebeteende? Vem vet? Ingen.
Kanske sitter min mamma bredvid? Kanske sitter jag i en vanlig, blå stol vid hennes sida och rycker lite tafatt på axlarna när psykologen frågar mig varför jag är här och säger ”Fråga mamma”, smått nonchalant.
Kanske gråter jag? Kanske är jag lycklig över att ha någon framför mig, i en blått klädd stol, som äntligen förstår mig?
Och än vet vi inte. För tänk om det är så, att allting inte alls börjar i en blått klädd stol, utan i mig själv?