Som ni kanske redan vet så tänker jag. Ofta & ganska sådär halvt mycket. Många galna tankar. Just nu så är de väl mjah...nja...-tankar som bollas runt. Oroar faktiskt mig för mina första riktiga gig, de drar igång i slutet av mars.. Jag är faktiskt inte hon självsäkra, ashäftiga tjejen.. that's not me. Är scenrädd & sjukt nervös innan jag går på scenen, men när jag väl står där uppe så glömmer jag bort allt skit, gör min grej och går av. Inte mer än så. Försöker intala mig själv att "det är bara 3 minuter, gör din grej och gå av sen", men så kommer minnen... Sommaren 2012 satt jag på balkongen med min mamma och mormor. Har ingen aning om de visste, eller hade hintar, om mitt självskadebeteende (det var extremt vid denna tidpunkt, använde knivar och högg mig själv i låren) eller min kroniska depression.. Vi snackade i alla fall om typ allt mellan himmel & jord. "Men har du ingen fästman än?" frågade mormor som hon alltid gör, och skrattar lite. "Haha nej" svarar jag och sen kommer de in på sommarjobb. "Vad ska du arbeta som?" frågar mormor & mamma säger att vi ska kika på sommarjobb. (det gjorde vi för er som undrade.. fick inget, men skall arbeta i privatstall i sommar btw.. <.<) "Jag vet inte..." sa jag då, som den blyga snart 14-åring jag va. "Men du kan ju inte arbeta med djur för du är ju så virrig och glömmer allt" började mamma och när mamma gick på toaletten och fixade med maten i köket, så tog mormor över och fortsatte: "Ja, och du kan inte jobba inom vården för du ger väl nån dödshjälp eller fel medicin så att den dör, och du kan inte jobba med musik för du kan inte sjunga för fem öre, du kan inte jobba med filmer som jag vet att du så gärna vill för det är bara skit som skapas nu & dig och dina filmer skulle jag bara skämmas över om jag såg dom och du kan inte heller bli författare, för du kommer ju ingenstans i livet'' Just de där orden präntar fast sig i mitt pannben. Jag kan inte jobba med djur, inte inom vård, inte inom musik, filmbranschen eller skriva en bok, liksom vad fan ska jag göra? Ofta, ofta när jag får ångest attack, skär mig och gråter så spelar jag upp mormors ord i huvudet och säger ''ja, hon har rätt, jag kan ingenting alls, jag är bara misslyckandet själv'' och mår bara allmänt skit. Liksom, hon har rätt. Jag kan inte fokusera på lektionerna, får knappt stöd eller hjälp från vännerna som bara önskar att jag skär sönder mig själv, får F i snart alla ämnen, kommer därför inte komma in på gymnasiet jag vill & hamna bakom en disk på Kvantum. Det är bara sanningen, jag kommer ingenstans. Jag kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG få A i engelska a och b så jag kan komma till den musikskolan jag vill till. Jag kommer aldrig nånsin bli tillsammans med killen jag har varit kär i till och från i snart 4 år. Jag kommer aldrig nånsin bli något över huvudtaget. Ingen kommer vilja gifta sig med mig, jag kommer aldrig få barn eller få ett jobb för att jag är så jävla mongolid och efterbliven. Jag kommer aldrig lyckas. Så varför försöka? Man kommer ju ändå vakna på morgonen så varför somna? Man kommer ju ändå aldrig få killen man vill ha, så varför sminka sig för honom? Man kommer ju aldrig komma in på gymnasiet så varför ens försöka få A på provet som du vet att du är underkänd på? Varför ens försöka äta när du ändå blir mätt & mår så jävla piss? Man kommer ju aldrig sluta sakna rakbladen, så varför kasta iväg dom? Liksom.. varför försöka? Finns ingen jävla mening alls längre. Lite tankar, Deep, såhär. God natt raringar. Snälla snälla, må aldrig såhär dåligt. finns på [email protected] ifall ni vill kontakta mig eller bah snacka.. Jag ÄLSKAR er. Det är ni som får mig att gå upp på morgonen.. vet ju att ni finns för mig, läser mina ord & sanningar.. Får ett leende på läpparna, trots att jag sällan vill le, när jag ser att just DU har överlevt idag & kikat in här. Stay alive babes. :*