är näst intill omöjligt, men det är en del av min avslutande terapi. Hur känns det att få ångest? Det är som att få kramp när du simmar. Du stannar upp, känner efter inom och utom dig och sedan grips du av panik för du är paralyserad och du kan inte röra på dig. Det ända du kan göra är att ta små snabba, rasslande andetag och du bara skakar, trampar vatten och försöker desperat hålla huvudet över vattenytan. Men när du väl inser att krampen inte ger efter, så låter du den ta överhanden och det är då som man ofta tar till medel för att lugna ångesten. Som jag gör, jag skär mig för att bli lugn och jag skär mig när jag blir arg/frustrerad och inte vet vad jag ska göra av känslorna. Alla har vi våran svaga punkt, vår egen smärta, i vår själ. Min är att hantera ångest, för jag är inte den bästa på det om man säger så. Man kan säga att hela jag är ett bevis på att ångestattacker är levande, att det är ett problem bland unga idag och det är ångesten som får oss att brista och ta till rakblad, sprit, droger, vad som helst - bara man kommer bort från verkligheten, för man dämpar ångesten i några timmar innan den vaknar igen. Men nu har jag insett att det faktiskt inte fungerar. Nu har jag insett att det faktiskt inte är smärta, det som är smärta är att vakna upp och inse att du är så mycket bättre än ditt destruktiva beteende. Smärtan är att gå vidare. Smärtan kan vara allt. Smärta finns överallt, bara du ser den. Det gör ont för mig att släppa taget om rakbladen, trycka på spolknappen på toaletten och se hur en del av mig spolas ner varje dag, men i slutändan förstår jag att det var för mitt eget bästa och det är sådan smärta som jag vill uppnå, inte den smärta som jag vill åsamka mig själv.