Som ni kanske redan vet så tänker jag. Ofta & ganska sådär halvt mycket. Många galna tankar. Just nu så är de väl mjah...nja...-tankar som bollas runt. Oroar faktiskt mig för mina första riktiga gig, de drar igång i slutet av mars.. Jag är faktiskt inte hon självsäkra, ashäftiga tjejen.. that's not me.
Är scenrädd & sjukt nervös innan jag går på scenen, men när jag väl står där uppe så glömmer jag bort allt skit, gör min grej och går av. Inte mer än så. Försöker intala mig själv att "det är bara 3 minuter, gör din grej och gå av sen", men så kommer minnen...
Sommaren 2012 satt jag på balkongen med min mamma och mormor. Har ingen aning om de visste, eller hade hintar, om mitt självskadebeteende (det var extremt vid denna tidpunkt, använde knivar och högg mig själv i låren) eller min kroniska depression..
Vi snackade i alla fall om typ allt mellan himmel & jord. "Men har du ingen fästman än?" frågade mormor som hon alltid gör, och skrattar lite.
"Haha nej" svarar jag och sen kommer de in på sommarjobb.
"Vad ska du arbeta som?" frågar mormor & mamma säger att vi ska kika på sommarjobb. (det gjorde vi för er som undrade.. fick inget, men skall arbeta i privatstall i sommar btw.. <.<)
"Jag vet inte..." sa jag då, som den blyga snart 14-åring jag va.
"Men du kan ju inte arbeta med djur för du är ju så virrig och glömmer allt" började mamma och när mamma gick på toaletten och fixade med maten i köket, så tog mormor över och fortsatte: "Ja, och du kan inte jobba inom vården för du ger väl nån dödshjälp eller fel medicin så att den dör, och du kan inte jobba med musik för du kan inte sjunga för fem öre, du kan inte jobba med filmer som jag vet att du så gärna vill för det är bara skit som skapas nu & dig och dina filmer skulle jag bara skämmas över om jag såg dom och du kan inte heller bli författare, för du kommer ju ingenstans i livet''
Just de där orden präntar fast sig i mitt pannben. Jag kan inte jobba med djur, inte inom vård, inte inom musik, filmbranschen eller skriva en bok, liksom vad fan ska jag göra?
Ofta, ofta när jag får ångest attack, skär mig och gråter så spelar jag upp mormors ord i huvudet och säger ''ja, hon har rätt, jag kan ingenting alls, jag är bara misslyckandet själv'' och mår bara allmänt skit.
Liksom, hon har rätt. Jag kan inte fokusera på lektionerna, får knappt stöd eller hjälp från vännerna som bara önskar att jag skär sönder mig själv, får F i snart alla ämnen, kommer därför inte komma in på gymnasiet jag vill & hamna bakom en disk på Kvantum.
Det är bara sanningen, jag kommer ingenstans.
Jag kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG få A i engelska a och b så jag kan komma till den musikskolan jag vill till.
Jag kommer aldrig nånsin bli tillsammans med killen jag har varit kär i till och från i snart 4 år.
Jag kommer aldrig nånsin bli något över huvudtaget.
Ingen kommer vilja gifta sig med mig, jag kommer aldrig få barn eller få ett jobb för att jag är så jävla mongolid och efterbliven.
Jag kommer aldrig lyckas.
Så varför försöka?
Man kommer ju ändå vakna på morgonen så varför somna?
Man kommer ju ändå aldrig få killen man vill ha, så varför sminka sig för honom?
Man kommer ju aldrig komma in på gymnasiet så varför ens försöka få A på provet som du vet att du är underkänd på?
Varför ens försöka äta när du ändå blir mätt & mår så jävla piss?
Man kommer ju aldrig sluta sakna rakbladen, så varför kasta iväg dom?
Liksom.. varför försöka? Finns ingen jävla mening alls längre.
Lite tankar, Deep, såhär.
God natt raringar. Snälla snälla, må aldrig såhär dåligt. finns på [email protected] ifall ni vill kontakta mig eller bah snacka..
Jag ÄLSKAR er. Det är ni som får mig att gå upp på morgonen.. vet ju att ni finns för mig, läser mina ord & sanningar.. Får ett leende på läpparna, trots att jag sällan vill le, när jag ser att just DU har överlevt idag & kikat in här.
Stay alive babes. :*
Är helt död... Sitter på bussen när du läser detta. Är liksom...borta.vart nog liiiiteee för mycket alkohol hos bästa vännen iförr går. Never again. Är tillbaka på ruta 1. Skärde mig imorse, innan bussen gick. Hade jävligt mycket ångest.... Så idag kör vi på långärmat... Känner verkligen hur huden och det torkade blodet bränner på huden.. Vill skära mig mer, mer & mer. Måste...
Ångesten äter upp mig inifrån förrän den gör det på utsidan. I'm my demons' best friend...
Tonårstiden är en ” stor ” tid för oss tonåringar. Många av oss blir kära för första gången, tappar oskulden, blir fulla för första gången, experimenterar med droger för första gången, röker, växer på både längden, vikten och bredden, tror att vi en dag är queer och nästa så är vi straighta, dag 1 har vi lila hår, dag 3 har vi blått och på torsdagar är det slappdag så då är det mjukisbyxor på! Ja...vi är tonåringar, hela bunten.
Tonåren är en viktig tid för oss alla, vi måste bara förstå det först. Så sätt ner den där ciggen du tänker ta upp ur paketet — lyssna, sätt ner spriten i påsen på Systembolaget igen & lyssna.
Bara lyssna. *förlåt.. Läs ;)*
De val vi gör i tonåren får oss att antingen ta 3 steg bak & 1 fram eller 5 framåt och 2 bak — framåt kommer man ju alltid eller hur?
De val vi gör påverkar andra. De val vi gör idag kan vi önska, när morgondagen gryr, att vi gjorde nåt annorlunda för att förhindra gårdagens baksmälla. Men vet du vad? Vill du inte få baksmälla — TA INTE UPP ÖLEN UR PÅSEN DÅ!
Simple as that. & allt de här ska komma från mig. Hej seg-söndag som ger mig ångest. Bäst att supa bort den.
Måndagsmorgonen — upp & hoppa, smink på, kläder på, trycka i mig frukost & rusa till skolan, 3 timmars sömn som mest & baksmälla som bara den. HUR kul är det? Inte alls kul.
Tonåren är rolig I know, för vi är i den. Vi är inte våra föräldrar som sitter uppe till 4 & oroar oss ifall deras son / dotter kommer hem eller inte, vi är de som just dom oroar sig för. Och vi borde ta oss själva ett nacksving, ställa upp oss själva på rad & fråga oss ” är det värt det? ”. Just den sekunden — SJÄLVKLART! Imorgon? — ” åh nej…jag skulle inte gått på den där festen. Fan ”
Känner ni igen er? I do, I do. *nickar* Men …små barn..De val ni gör IKVÄLL påverkar morgondagen mer än ni tror. Så, sätt ner ölen i påsen igen, skit i drogerna & ta ett djupt andetag, ta en dusch, byt om & kryp ner i sängen. Imorgon är allt glömt. Men inget glöms bort om du kommer hem till föräldrarna hög som ett hus eller full som en kastrull. Så, gör det för morgondagens skull. För din skull. För allas skull. :)
Hejhej! ^^ Har fått förfrågningar om att lägga upp mitt gig-schema, så nu har jag tänkt att göra det nu när jag har tid.
Vill först påpeka att jag inte alls är känd eller nåt. -.- många verkar tro det & kräva svar. Men SNÄLLA, det är därför jag gör gig. Vill visa att JAG KAN inför personer. Dock så .. ja, känner inte som om nån bryr sig actually, hahah xD
17 Februari 2014: (Inget gig) Men dock så släpps nåt stort. Saft & tårta firas det med, heh ;)
18 Juni 2014: Drar till Göteborg, spelar dagen efter.
Juli-Augusti 2014: Drar till Gotland, spelar 5 dagar på olika ställen.
27 / 8 - 2014: Drar (kanske) till Liseberg och spelar lite. ^^ ni märker nog vem jag är, heh.
29/8-14: Åker hem till Stockholm med hela familjen, spelar in lite fram till 2/9 och drar ut den 3/9 på en resturang där jag har ett inplanerat gig.
3/9-27/10 2014: Skolan börjar, Jobbar som fasen, gigar runt lite & gör mer låtar
27/10 - 9/11 2014: "Ledig från musiken" och planerar resan till England tillsammans med teamet och ringer runt till pubar och inneställen för att få till gig.
2/12 2014: Lyfter från Sverige med hela familjen till den 15-16 december & gigar runt i England + tar såklart semester från Sverige.
Januari 2015: Har kontakter, ska skaffa fler gig inför det kommande året, samla ihop mina låtar och covers och så får ni själva se ;)
Just DE HÄR gigen har jag fått på pränt, de här är de jag har fått bestämt. :) De övriga jag har sagt, är liksom '' naaah, let's see ''. ^^
MEN, för fan, jag är inte känd, jag strävar inte efter kändisskapet. Vad fan tror ni? Jag gör det här därför att jag älskar det här. Jag lever för det här. Har dock ingens stöd. Kan inte spela gitarr eller sjunga enligt vänner & familj, så de kommer ju knappast finnas vid spelningarna.. :/ Vilket stöd, huh?
Därför får jag ta tag i allt skit själv, kavla upp ärmarna & ... göra de bästa av det. Känns dock jättejobbigt när man får hat & inte har nån att luta sig mot & gråta ut... men man måste vara stark, så därför torkar jag tårarna & plockar undan rakbladet.
Nu kör vi studio hela dagen!
Kan inte sova. Tänkte sova tidigt ikväll, men ... är nog lite nervös inför mötet i studion imorgon. Vad ska teamet tycka om mig? Kommer jag tappa rösten? Kommer mina föräldrar ens bry sig om mig, mina drömmar och mitt liv? Det här är min väg i mitt liv, jag styr mina ben & vart jag rör mig, de kan inte bara säga "Stopp där unga dam, du ska inte göra si, så eller la la la. Stå bakom kassan i Ica & räkna pengar istället" eller "Var en hemmafru & ta deltidsjobb när barnen är stora" för det här är mitt liv. Är nästan lite avundsjuk på er som har engagerade föräldrar, men jag ska inte klaga... finns ju de som har de värre, och mitt hjärta går verkligen ut till er, älsklingar. Önskar att jag kunde ta er stackare i min famn..hålla om er & säga att en dag, att allt kommer ordna sig. För det gör det. Allt ordnar sig, förr eller senare..annars skulle inte jag leva idag.
Funderar på att släppta ut mina innersta tankar, men vill inte fläkta ut mig eller skrika *uppmärksamhet* eller nåt sånt.. ni tycker säkert att jag är typ bah för mycket negativ energi. Men vet ni vad? Det går inte att back down när de är all fcked up.
Är du i skiten, så är de jävligt svårt att komma upp igen till ytan. MEN DET GÅR.
Ville bara säga att jag älskar er allesammans, pusspuss.
Maten fixas i köket, 68 olästa kik-meddelanden, 17 notiser på Facebook, 38 notiser från Twitter och makabra 91 notiser från Instagram. Skapade en privat Instagram, och är chockad över hur folk hittade mig så fort. HUR gör ni?!
Sitter ju nästan & småskrattar lite. HUR?
Liksom, woow, jag har lagt upp 3 bilder. En är med mina vänner & den andra är det fantastiska teamet som jag träffade förra onsdagen, och den tredje är när jag sitter och spelar gitarr.
På den med mina vänner & mig med, så är det bara klasskompisar som gratulerar mig för insta. Är ju liksom ... inte ''populär'' i skolan, har bara 1 riktig vän och resten är väl ... ja, de är väl som de är.
Snackar inte, räcker aldrig upp handen, men åsikter har jag minsann. Därför skaffade jag min blogg. Nu är det ju såklart se hur den växer med mig, speciellt nu när så mycket sker i mitt liv. Dock så är jag lack på Twitter då det har fckat upp totalt. Men de löser sig väl.
Ska in på en studio imorrn, ska upp 8 och åka vid 10 imorgon & det är vid Södermalm I guess. Ska träffa mitt svenska team, som jag kallar det, då de andra är i England & är helt upptagna med arbetet där.
Ska spela in när jag spelar gitarr akustiskt och sedan ska jag lägga till sång, sedan sjunga och spela gitarr samtidigt och köra elgitarr bara för skojs skull. Tror de blir ett par covers också. Har ett par låtar jag tänker köra covers på. :)
Postar även mitt gig-schema imorgon. Skulle bli skoj om åtminstone någon kom. De ''riktiga'' gigen kommer NÄSTA ÅR, så ja ... då blir det jag arbetar med lite mer uppenbart.
I februari är det väl ... njaaa, inte så stort. Mitt namn kanske växer, men jag ... ja, jag kommer inte bli igenkänd på stan. "Åh är det hon?" "Wooow"
Jag söker inte ens efter det där. Okej sure, kul, kom & ta foto med mig, skoj, men jag söker inte det där. Jag söker efter mitt liv, nått jag kan göra här och uträtta innan jag dör.
Och bara för att jag nämnde Eminem i rubriken nu då, så behöver det inte bli världens krig på Twitter eller nått & snälla, snälla, inga fler rykten. Jag ska absolut inte arbeta med Eminem, han är bah grymt cool. Alla har sina idoler, eller hur? Dock så kan jag inte rappa ... wä. :c
Jaja, anyway ... Gig-schemat kommer imorrn! :) Hoppas någon kommer i sommar när jag kommer till Göteborg. ^^
This is survival loveeee
Rubriken säger det mesta. Jag vet hur man älskar, hur man förlåter och hur man glömmer. För det mesta. Ibland tappar även jag det & då blir jag grymt besviken på mig själv. Den här veckan har jag riktigt skitit i bloggandet, bah gått och levt. Det är okej att göra så, det är okej att bli besviken, att gråta, att skita i allt ett tag ... Men jag är inte uppfostrad så. Min mamma, mormor, gammelmormor och fem generationer uppåt har haft starka kvinnor, de har aldrig vikit sig för en endaste man, de har alltid rest sig upp & fightat tillbaka. Och så är jag här, generation 6. Jag är INTE stark.
Min syster, däremot, är grymt stark. Hon har överlevt 2 mordförsök, 2 missfall och ett hemskt våldsamt äktenskap. Hon bor nu lyckligt förlovad ute på landet (hon ska gifta sig i oktober i år :D) och de planerar barn tillsammans.
Jag & mina 5 syskon (även om de inte är mina helsyskon) har blivit uppfostrade så som mormor uppfostrade mamma.
Vi skulle alltid vara starka, hålla upp en fasad, aldrig ge vika för nåt eller någon. Mottot var nog "Står du för något så står du för det i storm och solsken" under hela min uppväxt, och jag ser hur mina syskonbarn också växer upp via den filosofin. Jag sätter ner foten, nu.
Det är okej att vara gråtfärdig, att visa sorg, att visa medkänsla. Man KAN INTE vara mänsklig & stenhård, inte samtidigt. Man måste ha 2 olika sidor då, och det är just det jag kallar för twofaces. Vissa av dessa twofaces har bara levt ett skitliv, men de hittar alltid en väg runt.
Men det jag ville säga med de här är att det ÄR okej att gråta. Det är O K E J att vara svag. Det är OKEJ att vara besviken... allt som du kallar för '' misslyckanden '' & ''brister i dig'' är bara delar av att vara mänsklig. Du är inte misslyckad, du är fantastisk & har rätten till att visa det. Våra ''flaws'', brister, gör oss mänskliga.
Mina ärr är nått jag en dag kommer att bära med stolthet. En dag så kommer jag bära t-shirt, visa mina ärr & inte skämmas. EN DAG så kommer jag att LEVA.
Men just nu?
Så vet jag inte.
Jag är ju mänsklig, bara människa. Jag är inte Iron Man, inte heller Superman eller Spider-Man. Jag kan inte rädda hela världen, men det är OK för mig.
Superhjältar existerar inte, men du kan göra något för din del här i världen.
Stay alive, even if it's only for tonight. You're stronger than that fucked up shit. <3
Till alla som trycker ner dig, får dig att må piss helt enkelt :
F U C K Y O U
Ja, så hette det va?
Skapade en sjujävlars chain reaction igår. Var vid kyrkan, fixade scenen inför morgondagens gig, sedan var det ''möte'' med kyrkgruppen och där finns även killen jag gillar, vi går i samma skola, + typ 5 av mina '' nära '' vänner som inte går i samma skola som mig längre.
I vilket fall som helst, så snackade vår präst MYCKET om Adam & Eva. Massa, massa, massa.
Jag räckte, lydig som jag är, upp handen och sa "Om det inte alls var Adam & Eva då, tänk om det var en Adam och Adam, eller kanske Eva och Eva? Världen skulle inte ändras så mycket ändå, Gud älskar ju alla". Prästen vart ställd, började muttra '' meh kan man verkligen ... kan man tycka så? '', han snackade, diskuterade med sig själv --- eller typ Gud? ---, jaja, anyway. Efter kanske 5 minuters grubblande så sa han "Mitt jobb är att föra Guds ord till er. Gud pratar genom kyrkan, kyrkan pratar genom mig & mitt uppdrag är just att föra Guds ord till er. Ingen vet ifall Gud var kvinna eller man, han var mycket mer än så, och samma med kärlek. Eva och Adam fanns. I Bibeln står det ingenting om nån Adam och Adam, inte heller om Eva och Eva"
Då sa jag "Men om din dotter -- för visst har du en dotter? --, kommer hem en dag efter skolan & säger ''Pappa, jag har träffat den här tjejen, vi kommer bra överrens och jag tror att jag gillar henne'', HUR reagerar du då? Du kan ju inte kasta ut henne, hon är ju ditt kött & blod. Och jag tar väldigt illa upp, då jag har en homosexuell bror, transsexuell kusin och bisexuell syster. Jag själv är bisexuell och tar illa vid mig. Förlåt, men jag tänker inte stödja en kyrka som inte går på läran av kärlek. Jag trodde att alla människor var Guds avbild, men om jag trodde det här så har jag väl kommit fel. Alla har rätten till kärlek, eller hur? Det tror jag minsann att du tycker. Alla är vi Guds avbild, som du hela tiden står och predikar om, även de som inte älskar motsatta könet eller går efter könsnormen. Förlåt, men jag ville bara säga min åsikt, då det här har gått mig på nerverna ett tag.." 5 minuter senare, alla var stumma, prästen blev röd i hela ansiktet, och sa högt: "Gå ut. Ut. Jag vill inte se dig mer. Du är inte välkommen här. Allesammans, ni kan också gå. Vi syns nästa månad. Ut, ut." Jag tror jag träffade en öm punkt, men ändå, han förtjänade det.
Att stå & predika om homosexuellas och andra sexualiteters ''mindre värde''... då går man över min gräns, menar jag.
Mina vänner satt kvar i rummet (han höll kvar vissa då det var tjugo minuter kvar till avslut), och jag gick ut, tog en cigg & 10 minuter senare, när jag samlade ihop min jacka & tänkte gå hemåt, så rusade killen jag gillar nerför trappan & sa "Fasen vad bra de där va! Han är helt...typ galen nu." Jag log och skrattade lite, "hah, ja, han behöver ju lite vett" & kvällen var fantastisk. Han och jag gick hem tillsammans, & han var väldigt imponerad av mig och mina starka åsikter, speciellt då jag är känd i skolan som hon den där tysta läskiga tjejen. Var dock inte van vid att ha folk runt mig, men idag kom typ alla & klappa mig på ryggen. "Bra gjort igår asså!" "Fan va bra!!"
I just created a chain reaction.
Min familj blev uppringda av kyrkan igår, de bad om ursäkt & mina föräldrar fick höra storyn... ganska chockad vart dom.
Är lite ovan vid att handskas med uppmärksamhet men damn, vad klappar jag fick på ryggen... jesus.... är inte van vid detta.. O_O Jaja... eh. Så, ville bah säga att DIN åsikt kan göra skillnad.
Så ut & GÖR SKILLNAD.
Puss puss, pandorna ;* nu ska jag vila lite. mhöhö, kom ju precis hem. IT'S FRIDAAAAAAAAAY.
Orka kolla mejlen idag... haha, förlåt. men ni får svar IMORGON vid frågor & dylikt. Är helt död idag, heh.
Just det, ville bara kika in angående det kommande halvåret. I augusti så ska jag dra till Göteborg i 3 veckor och giga runt lite. :) Fick en plats på liseberg som jag tackade NEJ till, tro't eller ej, men jag tackade faktiskt nej. Är inte redo för ''stora'' scener, herregud vad tror folk? :s
Min granne, som har hört mig sjunga, kontaktade mig & han har bokat in mig till 3 små pubar i Göteborg. Yeah.. sen tar jag en tur till sthlm, tar med mig familjen och så åker vi runt i husbilen, a.k.a turnébussen hahaha, & så får jag nya gig allt eftersom.
I juli 2015 ska jag till Gotland och uppträda på x antal resturanger, har faktiskt fått många erbjudanden. Skickat ut videon till ett par företag (ja, jag SKA lägga ut den på YT, men den kommer i februari) & fick nyss världens spännande avtal... Gissa vad de gäller, dårå? :D
Jajajaja, ska inte tråka ut er, MEN, jag ser fram emot Gotland. :3 wiiiiieeee.
Jag tänker vara en KVINNA, en självständig sådan också. Nu jävlar ska kvinnohatarna backa! Jag kommer att dra banan med era benrangel, jag svär på allt jag tror på.
Herregud, om 20 år... Jag tänker fasen jobba allt jag kan & vara helt ur varv. " aa men ellerhur ".
Men jag tänker inte bara vara ''frugan svensson'' som jobbar 9-5 jobb på Ica & skära tomater till tacosen på lördagskvällen, jag tänker inte heller bara vara ''mamma'' som går upp 6.30 varendaste morgon, väcker barnen, gör iordning frukost, skickar iväg dom med fina kläder på kroppen till skolan & åker till jobbet och inte heller vara nåns '' status '' eller staty som man visar upp såfort man é på stan. Jag har råkat ut för sådana killar, trust me, dom är INTE bra för dig. Bara kontrollfreaks, som lurar & manipulerar dig för att du ska s.k ''älska'' dom. Men bakom deras pannben finns inget mer än kontroll, sex & hat; INGEN kärlek där alltså.
Jag tänker inte "bara" vara någon, oavsett vem jag är för någon jag känner (kompis, dotter, syster, flickvän, mamma, barnbarn, kusin), utan jag kommer vara en KVINNA, jag kommer att vara MÄNSKLIG.
Punkt slut.
Godnatt raringar. Puss puss & återigen förlåt för alla dödstråkiga, men VIKTIGA, åsiktsinlägg idag, höhöhö. Bättring imorrn -- det kan ni räkna med! :)
Yeah... rubriken sade väl de mesta. Är grymt trött. Men jaja. ska snart borsta tänderna, fixa håret, lyssna på musik, spela lite gitarr och sen zzzz. ^^ Så ... yeah. Sorry för dålig uppdatering. Men ska släppa nått stoooort här på bloggen på fredag & självklart så kommer mitt gig-schema upp as well. :)
Nu ringer min väckarklocka, och jag vaknar väl ... nu. Då jag inte kan blogga i sömnen, så blir detta tidsinställt ;)
1. Jag red åren 2007-2011. La dock av pga personliga problem men har alltid varit en liten hästtjej.
2. Jag har min egen stil. Ofta håret uppsatt på alla möjliga konstiga vis, typ armarna fulla med armband (måste dölja ärren nu när jag inte använder långärmat längre..), älskar oversized jeans och mjukiströjor.
3. Jag sjunger så högt så att väggarna dallrar när jag är ensam hemma... Det är dock pinsamt när grannarna kommenterar något morgonen efter, höhöhö.
4. Älskar min gitarr, klarar mig inte utan den och har snart spelat gitarr i 3 år.
5. Älskar alla djur men har en svag punkt för just ormar och ''äckliga'' djur.
6. Är mer kille än tjej, ohja. dock så har jag mina tjejiga moments där jag kan sitta och sträcktitta på serier på Netflix, käka 3 paket GB-glass och vara helt uppslukad av vissa #mancrushmondays.
7. Har en svag punkt för mycket... Älskar t.e.x rödhåriga, killar med bra humor, sångröst, gitarrister (såna som jag dårå, hahah, gosh), gamers, ''nördar'', söta skratt (låter som en jävla apa när jag garvar), djurälskare och ''classy'' killar. Det mesta, alltså.
8. Jag AVSKYR (notera A.V.S.K.Y.R) hiphop och rap. Okej, Macklemore och Eminem, sure fine, men INGET ANNAT. Usch fan.
9. Är allergisk mot orden One Direction, Justin Bieber, #swag & #yolo... och duckface, såklart.
10. Är en tjej utan Instagram. Chockad? I am. shiiieeet. är värsta stenåldersmänniskan ju?
11. Jag gillar barn men kommer never ever skaffa barn som vuxen, inte ens om min framtida man (om jag ens gifter mig, haha, kanske blir nunna ;)) avgudar små barn och gör allt för att få några. sorry, men ... har typ fobi för att bli gravid.. P-piller är #1.
12. Känner mig redo att kasta mig ut i arbetslivet. Dock så tror jag inte att arbetslivet är redo för lilla mig, än.
13. Jag bryter, oftast, mot allt som heter vett och etikett. Speciellt bordsskick. Slaffsa och snacka med mat i mun, yep, that's me
14. Skiter i vad folk tycker om mina matvanor. Äter jag så äter jag hur jävla svårt det är, och okey, tyck att jag är obehaglig som trycker i mig en hel jävla Hawaii-pizza, men so what? Tugga din egen mat, det är inte på din kropp fettet hamnar. ;)
15. Har lärt mig att inte vara så blyg, men tycker fortfarande att jag är motbjudande och hemsk, alltså 0,0000 självförtroende snackar vi här.
16. När jag sjunger, eller om man lyssnar på min röst efter att jag har spelat in, så kan man höra ifall jag ler.. asså, jag brukar le när jag sjunger glada låtar & man hör liksom.. åh gud, är sämst på att beskriva.
17. Kommer förmodligen sluta som ungmö, oskuld och okysst. Kommer bli en galen catlady. ;)
18. Stör mig på 12-åringar som skryter om hur de förlorade oskulden. Massa sånna finns i min skola, och jag vill bara strypa dom. Huajedamig. Barn, små barn, VÄNTA med oskulden. Den rätta tiden kommer, stressa inte.
19. Bär smink dagligen, men inte så att det syns. Eyeliner, foundation, ögonbrynspenna, concealer, hudcreme och mascara - inte mycket alls ju.
20. Äger faktiskt ingen VS... Och äger inget av Hollister eller nåt annat. Är inte för märkeskläder. Köper det jag känner mig bekväm i.
21. Jag röker, har druckit, har tagit droger och snusat. Well, spärra in mig, då. Kommer inte sluta med cigg, hur mycket ni än försöker. Dock så förstör det sångrösten, och ... well, that's not good.
22. Har fobi för det mesta, får ångest lätt. Har scenskräck... och jag som ska uppträda snart. Duuuktiiigt. ._.
23. Jag hatar, HATAR, homofober, rasister, nazis, typ ALLT som gör världen till en ond plats. Hatar krig också.
24. Ja, jag är kristen. I en oreligiös familj, woah. Ja, jag går till kyrkan de söndagar jag kan / känner för det. Ja, jag tycker att alla ska ha rätt till kärlek och älskar mina homosexuella, bisexuella, heterosexuella, assexuella och transsexuella vänner. <3
25. Har en brevvän som jag slösade 2 år på att vara kär i. Lyckat! ;_;
26. Känner igen mig SÅ mycket i Ed Sheeran's låt "Drunk". Var i en period där jag försökte glömma allt skit, hade precis blivit lämnad av mr T förra sommarn och var i princip ute och festade 5 gånger per vecka. Kom hem halv 5 på morgonen, full som en jävla gris och hög som ett hus. Skäms på mig. Ville ut, festade, drack, tog droger... glömde allt för en stund, men FAN så allt brände dagen efter... Gick ut för att ha ''lite kul'', slutade med mindre skojiga ... möten, eller ja... Fick ju kärlek i alla fall, på ett sätt som jag aldrig fått av mr T. Jaja, skitsamma.. det intresserar väl inte er. Och inte mig heller... är ganska förstörd efter det där, dock, och har inte hämtat mig efter vårat uppbrott i ... november? Ne, december kanske de va...
27. well... asså.. Är blyg, men oblyg i mitt inre sätt. Bryr mig inte så mycket om vad jag går i.. folk får väl tycka vad fan de vill. Men så kommer ångesten och knackar på. & självklart släpper man in den.
28. Idag är jag 24 dagar ren från både sprit, knark och rakblad! Wo-hoooo, applåder till mig. *ne, ingen klappar*
29. Är ett litet gamefreak. Var beroende av sims. Har alla sims spel, och spelar på helgerna när jag har en stund över, mhöhöhö. :3
30. Hm... ja, ni... lider av smått socialfobi, är helt enkelt socialt awkward. Har svårt att starta konversationer. I'm just .. there, liksom.
Hoppas att ni känner mig bättre nu. Om inte, så vet ni att ni bara ska mejla. :)
Puss puss på era söta små nosar, pandisar! Upp & hoppa med er, det är ju morgon nu. ;)
Japp, det blir ett SÅNT där tjatigt inlägg igen. Imorrn blir det ännu mer tjat, men då om kvinnan och alla dessa söta *host host, det luktar ironi här!* kvinnohatare som sitter med en öppen ölburk & ser på fotbollsmatchen som sänds varje fredag och skriker på sin hustru, "Är maten klar än?!" ... ja, ni fattar nog. Stör mig mycket på såna där män.
Men jag stör mig även på hur snabba vi människor är på att DÖMA, läsa av & checka folk. Tror att det här, på nåt vis, hänger ihop med vissa kvinnors situation (och mäns också, då det finns kvinnor som hatar män också) & övriga situationer.
Liksom... HUR vet du, att tjejen i grönt hår på andra sidan gatan, med töjningar i öronen, piercings i näsan & snakebites med en stor mössa & blåa tights tar droger? Är det p.g.a hennes utseende? OM det är så, sök hjälp.
Om det inte är så, woah, shit, har du sett henne röka på eller? Om inte, sluta dra sådana snabba slutsatser.
Jag bör också sluta dra snabba slutsater, som jag gör nu. Typ ... aa hela sveriges befolkning är så hej och så hejdå, la la la, nej men helt ärligt, med handen på hjärtat: Visst är vi snabba på att döma?
Jag tycker i alla fall det. Jag kan inte kalla mig 100% ren från fördomar, MEN jag har åtminstone respekt för mina medmänniskor & jag dömer inte tjejen med grönt hår efter hennes utseende. För vem vet? Hon kan va världens gulligaste tjej, med asskön humor & har världens snällaste pojkvän eller flickvän? VEM vet?
Du känner inte personen. Du har fått rätten att döma, men du bör inte överskrida gränsen och inte heller missbruka din rättighet. Så snälla, tänk efter lite innan du spottar ut din, Lottas, Hannas, Peters, Lolas, Willes och din grannes kusins mammas systers dotterdotters kompis åsikt, åt både höger & vänster. TÄNK EFTER.
Alla som står ut ur mängden, är inte knarklangare. Alla med utländskt påbrå är inte inbrottstjuvar eller oärliga människor. Alla som är svenskar, eller ''svennar'', är inte tjocka med en öl i handen varje fredag och alla människor röstar inte på SD. Jag är ett praktexempel, jag röstar absolut inte på SD. Kommer aldrig göra heller.
Med handen på hjärtat nu då:
HUR snabb är du på att döma folk? & är det verkligen SÅ svårt att gå upp och PRATA med en person som verkar intressant, men du vågar inte då den är nåt av en outsiders? I mean, den personen kan va hur jävla skön som helst!
Det finns människor som man tänker '' uuuh vem är det? hur kan man ens se ut så? '' först, men när man väl får känna den, så finns det verkligen en fantastisk levande person bakom ansiktet.
TÄNK efter nästa gång du ser någon som du ryggar tillbaka åt eller som får din katts rygghår att stå upp, TÄNK bara. Men lär känna han, hon, x eller hen innan du dömer, snälla?
Världen skulle vara sååå bättre om fördomsfulla människor lärde sig det här. :)
I hear people walk on the streets, and it's lateeeeeeeeeeee
well... Ja, ni... Ska in i duschen nu, sen skaka ihop nåt smått till middag. :3 sen plugga och kanske jobba lite mer på "Little miss daisy".. och ja, den ska omarbetas. ;_;
Vi höööörs.
& aa, jag lever. Kommer att överleva natten. Don't worry for me.
I'm just blazing on the street. ;) hahah neh skojade bara.
Puss på er, pandor. Vi hörs snart igen. Kickar väl in ett inlägg strax innan läggdags :)
Hej. Nu har jag inte kommit på en lämplig rubrik, så det får väl bli en songline från en awesome låt. Vid frågor, fråga mig. Svarar självklart på allt.
Nu är det så att jag har fått extremt mycket hat, kärlek, hatkärlek och många både fina och mindre fina frågor på grund av mitt val av livsstil. Men vet ni vad? Jag är stolt över att jobba med dessa fantastiska personer, även om vi bara ser varandra genom FaceTime och Skype och hörs via samtal, sms och övrigt, och jag har själv valt (utan stöd, dock...) att leva såhär. Jag har valt att i samma fotspår som tusentals innan mig försökt, lyckats och kapitulerat igenom. Musikens väg.
Jag lever för musik. Tro det eller ej, men jag gör det faktiskt. Försvinner musiken, försvinner jag. Jag har inte självförtroendet eller utseendet för att bli modell eller skådespelerska, men jag har känslor och tankar som jag kan uttrycka i sång och låttexter.
Musik var det ända som fick mig att hålla mig kvar vid ytan när jag var yngre, älskade att plinga på min lilla keyboard som jag hade då och nynna på Britney Spears och leka Christina Aguilera, samtidigt som världen raserade utanför mitt fönster. Men jag såg det inte, jag såg inte vart jag var påväg förrän tre år senare då jag började skolan i ett typiskt svensk kvarter. Jag är mer britt, tysk och västifrån än svensk för att vara 100% ärlig, avskyr SD och älskar alla jag stöter på, kraftig eller tanig, vit eller mörkhyad, stark eller svag, brunett eller blond no matter what.
Direkt började jag bli mobbad. Det började 2005 med ord, små slag och kickar, svek från vänner och jag sa ingenting alls. Jag låg i princip redan ner med min blyga personlighet och mitt dåliga självförtroende. Mobbningen gjorde inget bättre, just precis. Jag minns fortfarande deras namn, hur de ser ut och jag kan lika gärna skriva ut deras förnamn här. Matias och Måns, ni fick mig att må åt helvetes dåligt. Men jag står fortfarande upp, så, jag måste vara okej, eller hur?
2006 blev det värre. Puttad i matsalen så jag tappade matbrickan, fick mat i hela ansiktet och alla skrattade. I slutet av samma år skyndade jag mig för att äta, ibland åt jag inte alls i rädslan av att bli slagen så jag tappade brickan, och sprang ut till klätterställningen, satte mig i nätet ovanpå och de få vänner jag hade då, frågade aldrig efter mig. Jag satt mest bara där, kanske i tjugo minuter, innan de andra barnen kom ut och började leka. Jag grät aldrig, jag tog bara emot allt som kastades mot mig. 2007 svimmade jag efter att ha gått två dagar utan mat. Jag vägrade att äta mat hemma, blev bara äcklad av maten och mådde dåligt så fort jag fick mat i mig. Utan frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmacka så blir en 8-årings kropp ganska så svag, och jag tvärvägrade även att äta mellanmålet på fritids.
Som mest klarade jag mig fem dagar utan mat. På den tredje dagen så gav kroppen efter, slutade känna hunger och det var en lördag 2007 som jag svimmade och lades in med dropp och sond på sjukhuset.
När jag återvände till skolan efter en vecka, hade fått tillbaks mina matvanor och var ''normal'', så öste kommentarerna "Sluta ät, fetto, du är redan så fet så det räcker för tre!" och "Hoppas du ramlar och bryter nacken, hora" över mig, från de som Måns och Matias värvat till sin lilla mobbningsarmé.
I mars 2008 fyllde jag 9 år och allt blev bara värre. "Tuffa" Måns och Matias fortsatte, och jag försökte ta livet av mig för första gången. Chockad? Inte jag.
Jag slutade äta i september 2008. I samma veva flyttade vi till huset jag bor i idag.
Blev misshandlad för första gången i februari 2009, men även detta sades det inget om. Blev misshandlad en dag efter fritids, bakom skolan där lärarna ofta stod och rökte.
"Lek snällt!" ropade en lärarinna och gick in i skolan igen medan jag låg och blödde ur mun och näsa. Matias och Måns skyndade sig in och jag frös något hemskt i snödrivan. Jag var lämnad för att dö. Efter fyrtio minuter så hade jag torkat bort allt blod med hjälp av snö och kunde knappt röra fingrarna av köld.
Jag skyndade mig in, drog på mig ytterkläder och mötte mamma på parkeringen.
"Hur är det?" frågade mamma.
"Bra", ljög jag. Ville inte få onödig uppmärksamhet, så jag var helt tyst under den tjugo minuter långa bilfärden.
Under skolans gång mobbade även mina ''vänner'' mig verbalt och det fortsätter än idag. "Haha, jävla cp, fattar du inget alls, eller?'' "Jävla fetto, värst vad du käkar då!" "Hora, gå och sug av någon!" men jag tar inte det så allvarligt. Vänner är ju så, eller hur? Precis så sade jag till mig själv för snart 9 år sedan.
Vänner är ju så, eller hur?
I 2010 drack jag mig full på vodka med stark sprit, hade det jävligt kul (i efterhand så är det inte roliga minnen) och rökte på för första gången.
Var då 11 år gammal.
Började i en ny skola då min inte hade längre än F-5. Matias hade varit borta i nästan ett halvår, ingen saknade honom och Måns gick, och går, i samma skola som mig.
Misshandeln fortsatte. Värst var nog årskurs 6-7.
Under årskurs 6 fick jag nog mina ärligaste, bästaste vänner. Men alla har en mörk sida, eller hur?
Två av de sju vänner jag skaffade mig var satanister (fick inte umgås så länge med dem på grund av min "pryda" kristna uppväxt), två hade diagnoser och de bodde mycket i behandlingshem och två stycken mordhotade mig, satte upp kondomer på mitt skåp, försökte kväva mig och slog mig dagligen. Den sista av dessa sju är en tjej som jag har tät kontakt med och vi har likadan humor.
En av de två som misshandlade mig gör det än idag, och den andra tjejen gör det då och då. Hon boxade mig i ansiktet, senast idag.
Idag är jag snart 15 år, skär mig, röker, dricker, ''låg runt'' (rykten spreds...) för att få uppmärksamhet, är oälskad och lyckas alltid hamna i ''the bad crowd''.
Mår jag bra, trots att musiken finns där? Nej.
I slutet av dagen är vi ju bara människor, oavsett om du håller ett rakblad i handen eller en bukett med blommor.
Tradition i vår familj är tacos tre fredagar per månad. Har fått ett par vänner att få detsamma hemma hos dom, chain reaction, hahah.
Nej, nu skall detta inlägg bli jädrans allvarligt... hur då? tänker jag väl. Nej men, svårt kan det väl inte va.
Förlåt för världens urusla update under denna vecka, men vet ni vad? Jag har haft händerna fulla, ända ut i fingertopparna, så inte ens fingertopparna snuddade tangetbordet. Dock så är jag inte sååå dålig på att uppdatera. Dock så blir jag extremt tvär när jag ser alla "tjatiga" mejl. Visst wow, glömde att svara eller läsa just ditt mejl. Ger det dig automatiskt rätten att totalt dampa loss & seriously, KRÄVA ett svar av mig. Vissa har t.o.m hittat mig på kik, instagram, facebook och mobil-mejlen (som är en av mina 3 privata). HELT JÄVLA SJUKT.
Vad är det ni vill av mig?
Är lite nervis efter attacken och allt näthat, så har inte vågat öppna upp hälften av mejlen på min privata... helt jädra sjukt.
Jag SKA publicera en story om hur wicked allt egentligen är. Kan för fan publicera hela mitt liv om det gör er nöjda.
Men.. vill inte tråka ut någon , men jag svär på gud att jag kommer publicera min lilla story. Liksom, ni tigger om det -- ni ska få det. Är alldeles för snäll ibland ;)
Nej, skojade bah, men vill bara säga: ANDAS, människor, ANDAS. Ni SKAAAA få storyn. Men fan heller att ni ska få veta vilka jag jobbar med, never ever förrän allt är grönt.
Woah... kollade precis ner på datumet i datorns "hörn". EN månad kvar förrän det ska firas. Med tårta & saft ;)
WOHOOO. *önskar att jag var i England nu*
Hejdå älsklingar. <3
- make me fall in love, even if it hurts -
Nu, såhär en månad efter allt piss, kommer saknaden av att krama av någon.. Är så arg på mig själv för att jag gjorde så det tog slut mellan mig och x. För visst var de mitt fel?
Kan posta storyn sen .... Imorgon... :/
Är helt, ("really?" "Yeah, really..."), wow... cut open liksom..
Saknar HONOM med stort H. Menar det.
Glad över att jag inte är vän med tjejen som stod emellan oss; mitt inre jag. (ne, skoja bara... en gammal vän till mig gjorde så de tog slut.. :/)
Har varit clean sen ... ja, några dagar nu iaf. Ska hålla inne allt & bara dö lite mer inombords..
Önskar att jag hade sprit eller nåt här, så kunde jag glömma allt för ett tag, men nehepp...
Hahah, nej men sussa sött nu. Stänger av datan nu, ska ligga en stund med mobilen och kolla mejl, sedan blir det dejt med kudden. ;*
Älskar er ALLA. Godnatt älsklingar!
Känslan efter att ha skickat iväg låten till världens finaste medarbetare och övrigt gott folk är OÖVERVINNERLIG. Jag menar det! Om ni nån gång har typ skrivit klart matteläxan som legat i 2 veckor, remember that feeling. Känslan att ha sitt eget arbete, som man omarbetat, omarbetat och omarbetat 1000 gånger om, precis framför sig och sjunga och spela gitarr inför en av världens (okej, Storbritannien dååå) ''mellanstora'' stjärnor på skype... DET om nåt är once in a lifetime. Det är så ... wow... Finns inga ord som beskriver lyckan just nu.
Jag har ingen aning om vad som sker med min låt nu... Kanske skickas den vidare till nån blivande artist? Kanske skickas den tillbaks med ett trevande "Njae, inte vad vi ville ha..." eller "JA, denna tar vi!!", eller hamnar den i sopptunnan? Hur det än blir så är jag stolt, och man SKA vara stolt över det man själv har åstadkommit. Jag är verkligen stolt över låten, "Little miss Daisy", som jag, med mina egna händer har format & skrivit fram... wow... this is going to be ... huge. :D
Tack bebbos för att ni é ett grymt stöd! TACKAR OCH BOCKAR FÖR ALLA MAIL <3 :)
Och nej, jag vet fortfarande inte vad som sker med låten förrän om ... precis en månad. Först då får jag besked..
Men anyway, byeee :3
