Ge mig december!
Kategori: Allmänt
Sitter med datorn i knät i sovrummet, en mysig värmefilt mellan datorn och knät, en kopp choklad på bordet bredvid mig... Tänker lite. Då och då lyser mobilskärmen upp. Ett sms, 2 kikmeddelanden. Orka svara. Lägger undan mobilen så jag inte ser skärmen lysas upp.
Tänker på hur lycklig jag faktiskt är, och hur mycket jag har förändrats sen jag släpptes från sjukhuset i november. Hur är det ens möjligt att förändras SÅ mycket, på enbart 2 månader?
Ja, ni ... inte ens jag själv vet det. Känns som om jag inte hänger med riktigt i den här karusellen, som tydligen heter "livet"... Ibland vill jag stoppa den, ibland vill jag skynda på den, ibland vill jag bah tränga mig fram i kön & hoppa på. Ibland missar jag den... då väntar jag tills nästa chans kommer, och ibland hänger jag inte alls med. Som nu, till exempel.
Hänger inte alls med nu. HUR kan jag gå från en liten, blyg tjej med självskadebeteende och dagliga självmordstankar till en tjej med gitarr i handen som skypar med en av världens stora stjärnor då h*n lär en nya ackord?
Ja... Jag undrar fan detsamma. Varje gång jag ser h*ns namn lysa upp på skärmen så slås jag av en svindlade, orolig tanke: "Kan jag klara detta? Är jag redo för detta?"
HUR klarar jag av det? Mitt namn kommer ju inte bli stort, men allt som har skett för mig, precis framför mina ögon, är STORT. I alla fall för mig.
För er, njah, jag vet inte riktigt. Ni hänger nog inte riktigt med. EN DAG, en dag, så lovar jag er; då ska jag ge er storyn. Men inte förrän allt är helt OK & att det är grönt och fritt fram.
Jag måste erkänna, jag lyssnar OFTA på h*ns låtar (om ni tänker efter kanske ni får hintar om vem det är... :o), i princip dagligen. LÄR mig, av h*n. Inget plagiat, lär mig bara. Lyssnar efter hur h*n vänder, vrider på rösten, kollar ofta efter hur h*n spelar gitarren, hur h*n beter sig mot fans och på scen..
Det är viktigt om man ska lyckas; att LÄRA SIG.
Nu känner jag verkligen hur karusellen snurrar på och på & på, alldeles för fort. Paniken kryper i fingertopparna, handflatorna blir svettiga, ärren syns tydligt på armarna. Blir påmind om verkligheten, suckar... men skiner sedan upp när ännu ett SMS skiner upp på skärmen.
"Jolly day, my love! I really hope you had a nice day in school!"
3 minuter senare...Jag stirrar på skärmen, fattar inte... HUR kan h*n skriva till mig? HUR? Ja... ja... jag vet hur, men liksom... wow, helt surrealistiskt. Än 3 minuter går. Ett samtal. Svarar snabbt, försöker låta diskret, stänger sovrumsdörren, snackar engelska och om mamma frågar vad det är frågan om så avspisar jag henne fort. Föräldrarna får inget veta, även om de måste... nån gång i alla fall.
Vi snackar. Länge. Mest om jobbet & vad som måste vara klart, sedan kommer vi in på England och min resa i december. Får ta med mig hela familjen om så önskas... men hur TUSAN förklarar man så fint som de bara går att; "ja.... eh... fick ett erbjudande av X att komma hem till honom i december... funkar det..? Ja, ni vet...jag jobbar, typ, för honom..." till sina föräldrar?!
Eh... Ja, ni.
Trots att karusellen bah går runt, runt, runt & runt så fattar jag vad everything's about... Ibland gör jag de inte, men då lyser mobilskärmen upp med ett glatt sms från x. Och då fattar jag. Då fattar jag varför jag gör det..
Nu räknar vi bara ner dagarna tills den 2 december! :)