Hej. Förlåt för sugig uppdatering. Har väl haft up and downs i princip hela veckan, skärt mig som en tok men det är en annan story. Ingen bryr sig ens längre. Att mina föräldrar ser mig med nya skärsår är liksom .. "Oj, hur fick du dom?" "Gissa" "Åh..", så jag börjar få lite panik när nån ser och gömmer mig under med kanske tre hoodies.. "All We'd Ever Need" av Lady Antebellum är i princip den vackraste låten någonsin. Jag gråter när jag hör lyricset, då det stämmer perfekt in på mig och mr T's förhållande. Jag saknar honom, hur jävla mycket han än fick mig att gråta och be om ursäkt för skit jag inte ens skapat. Jag menar, det finns värre än att han slog mig ibland. Han älskade mig ju, även om han hade sina problem. Jag hade mina, han hade sina, så var det och jag accepterade honom som han var. Sure, han var hårdhänt, men han är en sådan person. Vi alla har våra flaws, misslyckanden och ärr från forna tider. Just nu försöker jag glömma mr T, men det är så svårt.. Jag älskade honom i djupet av mitt hjärta, även om ärret på mitt lår (han råkade dra med naglarna över mitt lår så att det blev ett stort jävla sår, men det var ett misstag..) aldrig kommer att läka helt. Ärren i mitt hjärta läker inga fler sår. De är inte ens ihopsydda. Jag saknar honom, jag saknar hans doft, hans skratt, hans leende, hans ögon, hans kyssar, hans händer, hans armar, hans kropp, hans puls som slog, hans vanor, hans ... hans allt. Han var en av de snällaste killarna (även om han fick sina små ryck och slog till någon som var i närheten, oftast var det jag) jag någonsin haft. Han har börjat kontakta mig, typ skicka bilder och fråga mig hur allting är. Han berättade att hans morsa hade uppfört besöksförbud för mig, men mr T kommer att smita över till oss i helgen. Dock så tror jag att de inte alls blir så. Han brukar säga så, men aldrig dyker upp. Han har fått en ny tjej, är glad för deras skull. Nu tycker ni säkert att jag är cp eller något som fortfarande älskar en kille som enligt många var typ "kvinnohatare" och "misshandlare", men de alla har fel. JA, han slog mig, men jag älskar honom inte mindre för det. JA, det gjorde jävligt ont när han slog mig, men kärlek GÖR ont. Han var våldsam, ja, men alla har vi vårat bagage. Han är ingen jävla hustrumisshandlare, han slog bara till mig när jag var en idiot. Jag medger, jag var en idiot ibland och förtjänade de slagen. Jag älskar honom. Fortfarande. Åh, varför kan mitt hjärta inte släppa honom? Han var och är en fantastisk människa. Jag hoppas att hans tjej inte är lika idiotisk som jag, hon är en rolig och underbar tjej, hon förtjänar inga slag. Mr T kommer att söka hjälp (eller.. kanske, han har sagt det 5 gånger innan, typ..) i höst för sina problem, men i alla fall, och jag kommer att stödja honom genom allt. Han vet det. Men han vet inte att jag älskar honom... Mr T, om du läser det här: Jag älskar dig. Mitt hjärta slår kullerbyttor och fjärilarna släpps lös i magen när jag ser dig, MEN jag hoppas att du och L har det fint med varandra. :) Ni förtjänar varandra!