Litet intro, bara
Kategori: Allmänt
Hej. Ni kommer förmodligen aldrig få veta mitt namn.
Jag kan egentligen vara tjejen du går förbi måndag till fredag i korridoren, "the girl next door" eller hon som ensam står i busskuren en regnig höstmorgon med Simple Plan i öronen. Jag vill vara anonym, helst, eftersom jag ska skriva om så pass personliga och känsliga saker, så det ska helst hållas utanför min vardagszon, även om de här två zonerna (bloggzonen och vardagszonen) överlappar varandra då jag skriver om vardagliga problem utan att lämna något personligt åt vargarna.
Dessa "vargar" kan vara just du, som kanske mobbade mig i trean och ville få bort mig från jordens yta och hittade denna blogg av ren slump, bara för att kasta glåpord mot någon. Du vet inte vem "vargarna" är och du vet inte vem jag är, fair enough.
Jag kommer aldrig, inte ens vid några omständigheter, publicera något som kan avslöja mig (som ett exempel vänners namn eller gatan jag bor på) då jag är otroligt rädd om mig. Ni kanske undrar "Varför skapade du en blogg då?" just nu, men nu ska jag säga dig: Jag gjorde det inte för att få uppmärksamhet. Detta är inte ett rop på hjälp, detta är en chans för andra som jag och jag vill att de ska försöka se positivt och framåt istället för negativt och bakåt.
Den 13 augusti 2013 är ett otroligt viktigt datum för mig. Likaså den 25 september 2013, då dessa två dagar var då jag öppnade upp mig och berättade för ett fåtal personer hur jag egentligen mådde. Dock så är det svårt för mig att tala ut om mina "problem" för mina föräldrar (vilket gjorde dem upprörda när de fick reda på det) och så har jag vänner som jag har ljugit för och sagt "Nejdå, det är lugnt, jag är okej." samtidigt som tårar strömmar ner för kinderna och rakbladet skapar nya ärr. Jag har brutit löften, skapat nya löften och sedan brutit dessa. Jag är för tillfället livrädd för att en av mina närmaste vänner, en av de få som förstår mig, ska få reda på att jag har mått piss hela denna sommaren och skadat mig själv, trots att jag har lovat henne att aldrig göra det igen.
Allt är en röra för mig just nu. Jag vill gå till en kurator (vilket sjuksyster i skolan har fixat för mig om drygt två veckor) men samtidigt inte överskölja henne med mina små patetiska problem som jag egentligen borde kunna klara av själv, enligt min mamma, även om jag vet att det är kuratorns jobb att lyssna, koppla in nyckelpersoner och skaffa hjälp åt elever som inte mår bra, utanför eller i skolan.
Helt ärligt, så vet jag inte någonting just nu. Har varit fri från rakbladen i snart fyra dagar. Är så stolt över mig själv, trots att ångesten över det gör att jag har legat sömnlös i snart två nätter ...
Men detta skulle ju bli ett "litet intro", så jag tror att jag sätter punkt just här.
Om du vill fråga något så är det fritt fram att kommentera. Jag svarar ärligt på allt, förutom personliga frågor som rör mina uppgifter om vem jag är, mina vänner eller min familj då jag inte vill dra med närstående i fallet.